är klart, att Börne icke varit bekant med Da
mark, der folket söker skydd under Skjöldung
stammens grenar;, och der furste och folk va
dra hand i hand,. Vi kunde, Gud förlåte o:
önska oss att vara kung i Danmark.
BOKHANDELS-BULLETIN.
Ett besök på Ertholmarne t November 184
af Carl Aug. Gosselman.
Denne berömde författare, hvars skriftställare
talang Svenska Minerva, vid en anmälan af har
nyligen utkomna Resa i södra Amerika,, nä
och träffande karakteriserat så unda, att Hr (
är 1 sjelfva verket mera konstnär, än hvad ma
egentligen menar med ordet författare; att har
arbeten icke egentligen äro resebeskrifningar, uta
små moderna Odysseer och böra bedömas från de
synpunkten — har, utom den nyssnämnda, ny
ligen i Aftonbladet anmälda, större resan, jemvi
utgifvit en liten brochyr, som på några blad ir
nefattar hvad den ofvanstående rubriken antyde
Anledningen till utgifvandet af denna lilla beskri
ning förmäles af författaren vara, att då han
sistlidne November, såsom befälhafvare på ett
de Svenska postångfartygen, nödgades att för storr
söka hamn vid de, Danmark tillhöriga Erthol
marne, nära intill Bornholm, och qvardröja de
ett par dagar, har han sedermera blifvit öfverho
pad med så många frågor angående dessa holmar
utseende och folket derstädes ete., att han, fö
att ej behöfva upprepa samma berättelser mundt
ligen, beslutat utgifva denna beskrifning. Då ar
betet är helt kort och förmodligen erhåller mång
läsare, är det öfverflödigt att här genomgå des
innehåll. Vi anmärke imedlertid, att författare
här, såsom ständigt, är sjöman till lif och sjä
och förstår att afvinna äfven den ruskigaste höst
natt på hafvet en poetisk sida. Se här t. ex. er
målning af ,Svenska Lejonetsp sträfvande mo
stormen en novembernatt i Bornholmshålet:
Det fanns fordom-en order vid Svenska flottan at
dess fartyg ej fingo gå till sjös i Östersjön eller Kat
tegat efter Oktober månads ingång. Denna författ
ning är, under navigationens framsteg, längesedan upp
häfven; och man seglar nu både med örlogs- och han
delsfartyg ända till dess vintren, eller rättare isen, hin
drar seglingen åtminstone från hamn. I vära daga
har man deremot en annan, om icke just författning
åtminstone häfdvunnen plägsed, att icke befara då
tvenne nyssnämde farvattnen med ångbåtar sedan No:
vember månad ingått; och man har sina skäl dertill
Utom det att de långa mörka nätterna då göra resor
na med dessa snabbgående fartyg äfventyrligare, är.
vensom angörningen af de många hamnarne svårare,
antager oftast sjelfva farten med dessa paddlande far-
koster en den mest obehagliga, om icke just farliga
natur. Den nu ankomna höstkylan lättar nemligen
vattnets tyngd så betydligt, att detta erhåller en märk-
värdig benägenhet att öfverspola derpå flytande krop-
par, hvilken i samverkan med de oftast rådande höst-
stormarne och de alltid plaskande vattenhjulen, gör
att man ej sällan om en ångbåt vid denna tiden kan
säga, att den går nästan lika mycketunder som öfver
vatten.
Så var åtminstone händelsen med Svenska Lejo-
net, då det natten emellan den 4 och 2 Nov., på
väg emellan Ystad och Carlskrona, låg och hoppade
i det så kallade Bornholmshålet,, grinande mot en
hård Nordost, som blåste det prakt i tänderna. Sjön
gick så hög emellan Hamrarne, och motvinden var
så stark, att de stackars sjuttio machinhästarne icke
orkade taga mer än femton steg i minuten, och hela
ekipaget icke skred fortare än en half mil i timmen.
På hela den länga natten hann fartyget icke mera
än bringa Hammarhus Fyr från kranbalken till lårin-
gen, och samma fyrbåk som lyst oss så beskedligt un-
der mörkret, hade äfven artigheten att vägleda oss
under den bättre delen af följande dagen.
Ehuru det gick långsamt, var det ändå icke så led-
samt eller enformigt. Under en sådan natt, och i ett
så trångt farvatten, gör nämligen kaptenen klokast att
bli på däck, dels derföre att han i alla fall icke kan
ha någon trefnad i sin säng, vore den än så väl bäd-
dad, och dels derföre att hans person säkerligen kan
vara till mera nytta uppe än nere. Vi passerade så
många seglare, hvilka alla kommo spännande förde-
vind,, utan utkik och utan farhåga att de möjligen
kunde möta ett fartyg gående rakt emot vinden, att
det var desto nödvändigare för oss att hafva både ut-
kik och farhåga, oberäknad vår lanterna på förtop-
pen. — Det var någonting hemskt, äfven nu efteråt i
minnet, att endast en hastig omsvängning af det lilla
rorhjulet räddade oss från öfversegling af en stor hög
brigg, som med fördevind och måhända tio mils fart
passerade oss så nära, att hväsningen al den skum-
mande snödrifvan framför dess bog öfverröstade stor-
mens tjut. Har man dertill under sitt däck de kä-
raste varelser man känner, är det med en särdeles
lättnad i bröstet man efter ett sådant möte befaller
rormannen lofyva till kurs igen!
Skall någon gnista af pocsi kunna upptäckas hos
dessa krälande farkoster, å ngbåtar, så mäste den npp-
tindra under en storm om natten. I stormen hör
man icke vattenhjulens eviga plaskande, ej heller kän-
ner man den om ex qvarn påminnande darrningen
rån skofiarne; och i mörkret märker man knappast
le otäcka hjulhusen och den stympade tacklingen,
nvilka tillsamman göra en ångbåt icke olik en stac-
kars puckelrygg i lånta, kroppen icke skylande kläder.
Deremot framglänser skenet från machinkapparne un-
der det eldgnistorna utrusa från skorstenen, och man
ycker sig se de brinnande ögonen och det eldspru-
ande gapet på den vredgade draken, kämpande mot
temente orna, och krampaktigt skälfvande af ansträng-
ling och illska.
Natten på sjön har alltid med sig ett eget högtid-
PAR A
RE ÄN