är klart, att Börne icke varit bekant med Da mark, der folket söker skydd under Skjöldung stammens grenar;, och der furste och folk va dra hand i hand,. Vi kunde, Gud förlåte o: önska oss att vara kung i Danmark. BOKHANDELS-BULLETIN. Ett besök på Ertholmarne t November 184 af Carl Aug. Gosselman. Denne berömde författare, hvars skriftställare talang Svenska Minerva, vid en anmälan af har nyligen utkomna Resa i södra Amerika,, nä och träffande karakteriserat så unda, att Hr ( är 1 sjelfva verket mera konstnär, än hvad ma egentligen menar med ordet författare; att har arbeten icke egentligen äro resebeskrifningar, uta små moderna Odysseer och böra bedömas från de synpunkten — har, utom den nyssnämnda, ny ligen i Aftonbladet anmälda, större resan, jemvi utgifvit en liten brochyr, som på några blad ir nefattar hvad den ofvanstående rubriken antyde Anledningen till utgifvandet af denna lilla beskri ning förmäles af författaren vara, att då han sistlidne November, såsom befälhafvare på ett de Svenska postångfartygen, nödgades att för storr söka hamn vid de, Danmark tillhöriga Erthol marne, nära intill Bornholm, och qvardröja de ett par dagar, har han sedermera blifvit öfverho pad med så många frågor angående dessa holmar utseende och folket derstädes ete., att han, fö att ej behöfva upprepa samma berättelser mundt ligen, beslutat utgifva denna beskrifning. Då ar betet är helt kort och förmodligen erhåller mång läsare, är det öfverflödigt att här genomgå des innehåll. Vi anmärke imedlertid, att författare här, såsom ständigt, är sjöman till lif och sjä och förstår att afvinna äfven den ruskigaste höst natt på hafvet en poetisk sida. Se här t. ex. er målning af ,Svenska Lejonetsp sträfvande mo stormen en novembernatt i Bornholmshålet: Det fanns fordom-en order vid Svenska flottan at dess fartyg ej fingo gå till sjös i Östersjön eller Kat tegat efter Oktober månads ingång. Denna författ ning är, under navigationens framsteg, längesedan upp häfven; och man seglar nu både med örlogsoch han delsfartyg ända till dess vintren, eller rättare isen, hin drar seglingen åtminstone från hamn. I vära daga har man deremot en annan, om icke just författning åtminstone häfdvunnen plägsed, att icke befara då tvenne nyssnämde farvattnen med ångbåtar sedan No: vember månad ingått; och man har sina skäl dertill Utom det att de långa mörka nätterna då göra resor na med dessa snabbgående fartyg äfventyrligare, är. vensom angörningen af de många hamnarne svårare, antager oftast sjelfva farten med dessa paddlande farkoster en den mest obehagliga, om icke just farliga natur. Den nu ankomna höstkylan lättar nemligen vattnets tyngd så betydligt, att detta erhåller en märkvärdig benägenhet att öfverspola derpå flytande kroppar, hvilken i samverkan med de oftast rådande höststormarne och de alltid plaskande vattenhjulen, gör att man ej sällan om en ångbåt vid denna tiden kan säga, att den går nästan lika mycketunder som öfver vatten. Så var åtminstone händelsen med Svenska Lejonet, då det natten emellan den 4 och 2 Nov., på väg emellan Ystad och Carlskrona, låg och hoppade i det så kallade Bornholmshålet,, grinande mot en hård Nordost, som blåste det prakt i tänderna. Sjön gick så hög emellan Hamrarne, och motvinden var så stark, att de stackars sjuttio machinhästarne icke orkade taga mer än femton steg i minuten, och hela ekipaget icke skred fortare än en half mil i timmen. På hela den länga natten hann fartyget icke mera än bringa Hammarhus Fyr från kranbalken till låringen, och samma fyrbåk som lyst oss så beskedligt under mörkret, hade äfven artigheten att vägleda oss under den bättre delen af följande dagen. Ehuru det gick långsamt, var det ändå icke så ledsamt eller enformigt. Under en sådan natt, och i ett så trångt farvatten, gör nämligen kaptenen klokast att bli på däck, dels derföre att han i alla fall icke kan ha någon trefnad i sin säng, vore den än så väl bäddad, och dels derföre att hans person säkerligen kan vara till mera nytta uppe än nere. Vi passerade så många seglare, hvilka alla kommo spännande fördevind,, utan utkik och utan farhåga att de möjligen kunde möta ett fartyg gående rakt emot vinden, att det var desto nödvändigare för oss att hafva både utkik och farhåga, oberäknad vår lanterna på förtoppen. — Det var någonting hemskt, äfven nu efteråt i minnet, att endast en hastig omsvängning af det lilla rorhjulet räddade oss från öfversegling af en stor hög brigg, som med fördevind och måhända tio mils fart passerade oss så nära, att hväsningen al den skummande snödrifvan framför dess bog öfverröstade stormens tjut. Har man dertill under sitt däck de käraste varelser man känner, är det med en särdeles lättnad i bröstet man efter ett sådant möte befaller rormannen lofyva till kurs igen! Skall någon gnista af pocsi kunna upptäckas hos dessa krälande farkoster, å ngbåtar, så mäste den npptindra under en storm om natten. I stormen hör man icke vattenhjulens eviga plaskande, ej heller känner man den om ex qvarn påminnande darrningen rån skofiarne; och i mörkret märker man knappast le otäcka hjulhusen och den stympade tacklingen, nvilka tillsamman göra en ångbåt icke olik en stackars puckelrygg i lånta, kroppen icke skylande kläder. Deremot framglänser skenet från machinkapparne under det eldgnistorna utrusa från skorstenen, och man ycker sig se de brinnande ögonen och det eldspruande gapet på den vredgade draken, kämpande mot temente orna, och krampaktigt skälfvande af ansträngling och illska. Natten på sjön har alltid med sig ett eget högtidPAR A RE ÄN