någorlunda fördel? man må vara aldrig så stor
ilosof. Jag beslöt derföre att vänta tåligt, gal
medlertid vaktmästaren ett par hackor till trö-
tegrund vid förlusten af sin fånge, och emottog
Richard på trappan.
Arm i arm vandrade vi nu, begapade af en
mängd folk, som af vaktmästaren fått veta den
stora nyheten, och samlat sig på torget. Alla
helsade gladt den lycklige Palm; ett doft echo
hördes af stadsmadammernas utrop, hvilka alla
började med ett: Kors! Herre Gud! och slutade
med ett: ,Gud välsigne den assessorn!,
Den scen, som följde, då vi ankommo till fru
Harlin, skulle jag förgäfves vilja måla. Mor och
dotter, hänryckta af glädje, omfamnade den glada
ynglingen; äfven jag fick, som ordspråket säger,
en släng af slefven.
När den första svallande glädjeyran var förbi
anmärkte jag att klockan var tre på eftermidda-
gen, och, ehuru lycklig man än må finna sig, tar
hungren likväl ut sin rätt. Jag hade ej ätit nå
gon middag; dertill hade jag ej haft tid, och Ri
ehard hade af oro ej kunnat äta Den vackra
Lina erbjöd sig att servera oss en middag, sådan
den i bast kunde fås, och jag skickade oförmiärk!
pigan efter en butelj champagne.
Vårt lilla bord utgjorde det gladaste fyrvväpp-
lingsblad. Lina och Richard sågo blott hvaran-
dra, och sällheten strålade utur deras vackra,
ungdomliga ansigten. Den goda modren betrak-
tade dem med glädjetårar i ögonen, och var emel-
lanåt sysselsatt att servera både dem och mig
Och jag? hvad gjorde jag då? Det som man oft:
vid stora bord skulle önska hvarje ledsam prat
makare gjorde: Jag teg och åt.