någorlunda fördel? man må vara aldrig så stor ilosof. Jag beslöt derföre att vänta tåligt, gal medlertid vaktmästaren ett par hackor till trötegrund vid förlusten af sin fånge, och emottog Richard på trappan. Arm i arm vandrade vi nu, begapade af en mängd folk, som af vaktmästaren fått veta den stora nyheten, och samlat sig på torget. Alla helsade gladt den lycklige Palm; ett doft echo hördes af stadsmadammernas utrop, hvilka alla började med ett: Kors! Herre Gud! och slutade med ett: ,Gud välsigne den assessorn!, Den scen, som följde, då vi ankommo till fru Harlin, skulle jag förgäfves vilja måla. Mor och dotter, hänryckta af glädje, omfamnade den glada ynglingen; äfven jag fick, som ordspråket säger, en släng af slefven. När den första svallande glädjeyran var förbi anmärkte jag att klockan var tre på eftermiddagen, och, ehuru lycklig man än må finna sig, tar hungren likväl ut sin rätt. Jag hade ej ätit nå gon middag; dertill hade jag ej haft tid, och Ri ehard hade af oro ej kunnat äta Den vackra Lina erbjöd sig att servera oss en middag, sådan den i bast kunde fås, och jag skickade oförmiärk! pigan efter en butelj champagne. Vårt lilla bord utgjorde det gladaste fyrvväpplingsblad. Lina och Richard sågo blott hvarandra, och sällheten strålade utur deras vackra, ungdomliga ansigten. Den goda modren betraktade dem med glädjetårar i ögonen, och var emellanåt sysselsatt att servera både dem och mig Och jag? hvad gjorde jag då? Det som man oft: vid stora bord skulle önska hvarje ledsam prat makare gjorde: Jag teg och åt.