ka anstötliga ordasätt, hvarigenom Guds församing bekymras eller förargas må, utan ock med ul flit och troket vinnlägga sig derom, att falskl. ära och förargelse, denna vore anstöt eller förörelse, församlingen afstyres? Ja. — Och kan jag så mycket hellre svara ja, på denna fråga, som Jag sjeli är en person, som uidrig gjort mig känd för att bruka anstötliga orlasätt. Någre af mina vedersakare hafva icke ak: . . le at under sin värdighet, att emot mig begagna så-j lana, både af de mångfaldigaste slag, och talrika. Skulle jag emot tjugu sådana ord hafva gifvit dem ett dylikt tillbaka, så kunde det väl måhända . vara förlåtligt; likväl tror jag knappt, att man skall kunna uppspana så mycket. Jag har mer-l endels om mina motståndere blott berättat hvilka uttryck de användt om mig, men sjelf ingenting sådant kallat dem. Hvar och en, som med uppmärksamhet följt hvad som otvunget skulle kunna anföras till exempel för Högv. Domkapitlets fråga, och som för öfrigt är af egenskap, att icke vilja neka klara sanningen, kan inför Högv. Domkapitlet vitsorda hvad jag här sagt. När följaktigen Högv. Domkapitlets fråga, hvad tillämpninsen vidkommer, angår andre än mig, hindrar detta mig dock för ingen del, att af fullt hjerta biträda. principen i frågan, eller den mening Höszv.. Domkapitlet otvifvelaktigt dermed åsyftar, nemligen erkännandet: att alla slags anstötliga ordasätt i sig sjelfve äro fördömlige och böra undflys.! Tydligt är, att detta måste vara ovedersägligt, frågan om en persons bruk af sådana ord för egen räkning. Författar han åler en historisk eller I dramatisk framställning, så är det klart, att han . måste skildra deruti förekommande personer på det sätt, som deras i stycket varande karakter tillhörer, och således låta dem tala hvad härmed sammanhänger. Dessa skildrade individer måste då kunna komma att göra och säga mycket, som författaren visserligen icke skulle vilja göra eller säga för sin egen räkning, ännu mindre ansvara för, såsom i sig sjelf rätt. Men, så säkert detta är, kan jag derföre icke inse, att historisk eller artistisk individ-teckning kan vara en prest förbjudet, att utföra, dels emedan ingen lag utstakar ett sådant förbud, dels alla tiders erfarenbet intygar, huruledes prestmän opåtaldt fått skrifva i historien och konsten, och dervid afmåla icke blott goda och förståndiga menniskor, utan äfven dem, som ponerats sådana, att de på ett eller anuat sätt varit behäftade med elaka vanor och med bruk af klandervärda ordasätt. Också är det vigtigt att definiera hvad som förstås med ett anstötligt uttryck. Utan tvifvel äro t. ex. orden skurk, niding, 0. s. v., ganska opassande att bruka för en hederlig, rättskaffens person; men om eller till någon, som i sjelfva verket är en skurk, niding, usling, 0. v., utmärka de endast sanning. Likväl anser jag, för min del, att ehuru sanning i sig sjelf icke kan vara anstötlig eller orätt, man ändock bör undvika nyssnämnda och dylika talesätt, derest det icke är oundvikligt, eller frågan består i att berätta, huru andre låta sina ord falla; hvilket naturligtvis är helt annat, än att begagna orden för egen räkning. Att, slutligen, hvarken det ena eller andra får förekomma under prestembetets utöfc ning, såsom det ock i preste-eden förbjudes, är ! af sig sjelf klart. Xx. Då Til. utfäst sig, att beflita sig om och förmana till gudaktighetens öfning och inbördes kärlek och undersåtlig trohet; erkänner Tit. sig förpligtad, att, långt ifrån att rubba, fast heldre upprätthålla Guds stiftelser emellan menniskor, sedlig ordning och fäderneslandets statsskick? Ja. — Guds Stiftelser, de der ej kunna innehålla annat än sanning och alstra godt, motarbetas af ingenting så förfärligt, som af feltagna, menskliga inrättningar och bristfälliga, jordiska försök utan Guds anda uti sig; hvarföre det måste utgöra hvarje rätt christens hufvudsträfvande, och således framför allt prestens, att, efter yttersta förmåga, söka afslöja och på lagligt sätt motverka de olyckliga följderna af alla sådana, som genom lögnaktigheten i sitt väsende och skadligheten i sina resultater under tidernas lopp bevisat sig vara helt annat än Guds stiftelser. Visserligen . hafva inga, eller åtminstouc ganska få, älven menskliga stiftelser ursprungligen blifvit gjorda i ond mening; men historien visar på hvarje blad, att sådana funnits till af hvarje slag, hvarföre de välförtjent bort bekämpas och småningom gått under, den ena efter den andra. Sjelfva det närvarande sambhällstillståndet bär derom vittne i Många fall; enär det icke liknar förflutna tiders, och likväl visst ingen skulle våga önska fordna, skadliga institutioner tillbaka åt oss. Hvad kan då vara klarare, än att dessa blott varit menniskoverk? Och när som heldst lögn och skadlighet tydligen bevisa sig i en inrättning, kan den, så till vida, omöjligen vara af Gud, från hvilken allenast godt uppspringer. — Hvad mig enskildt beträffar, har målet för min ringa och inskränkta verksamhet alltid gått ut på att, i det lilla jag kunnat, söka upprätthålla Guds stiftelser och förtaga kraften af hvad deremot! strider. l XI. I på den förutnämnda guduktighetens öfning äl-) ven består uti en i alla måtto god, fridsam och! ärbar omgängelse; erkänner tit. all det icke är I tillåtet, att för sina afsigter använda hvilka Medel som heldst, och att sjelfhämnd är den christine i ss Em oo rr a Oh An tJÄAlano mMereecfom fv hav ds. 9