ka anstötliga ordasätt, hvarigenom Guds försam-
ing bekymras eller förargas må, utan ock med
ul flit och troket vinnlägga sig derom, att falskl.
ära och förargelse, denna vore anstöt eller för-
örelse, församlingen afstyres?
Ja. — Och kan jag så mycket hellre svara ja,
på denna fråga, som Jag sjeli är en person, som
uidrig gjort mig känd för att bruka anstötliga or-
lasätt. Någre af mina vedersakare hafva icke ak-
: . . le
at under sin värdighet, att emot mig begagna så-j
lana, både af de mångfaldigaste slag, och talrika.
Skulle jag emot tjugu sådana ord hafva gifvit dem
ett dylikt tillbaka, så kunde det väl måhända .
vara förlåtligt; likväl tror jag knappt, att man
skall kunna uppspana så mycket.
Jag har mer-l
endels om mina motståndere blott berättat hvilka
uttryck de användt om mig, men sjelf ingenting
sådant kallat dem. Hvar och en, som med upp-
märksamhet följt hvad som otvunget skulle kun-
na anföras till exempel för Högv. Domkapitlets
fråga, och som för öfrigt är af egenskap, att icke
vilja neka klara sanningen, kan inför Högv. Dom-
kapitlet vitsorda hvad jag här sagt. När följakt-
igen Högv. Domkapitlets fråga, hvad tillämpnin-
sen vidkommer, angår andre än mig, hindrar det-
ta mig dock för ingen del, att af fullt hjerta bi-
träda. principen i frågan, eller den mening Höszv..
Domkapitlet otvifvelaktigt dermed åsyftar, nem-
ligen erkännandet: att alla slags anstötliga orda-
sätt i sig sjelfve äro fördömlige och böra undflys.!
Tydligt är, att detta måste vara ovedersägligt,
frågan om en persons bruk af sådana ord för
egen räkning.
Författar han åler en historisk eller I
dramatisk framställning, så är det klart, att han .
måste skildra deruti förekommande personer på
det sätt, som deras i stycket varande karakter
tillhörer, och således låta dem tala hvad härmed
sammanhänger. Dessa skildrade individer måste
då kunna komma att göra och säga mycket, som
författaren visserligen icke skulle vilja göra eller
säga för sin egen räkning, ännu mindre ansvara
för, såsom i sig sjelf rätt. Men, så säkert detta
är, kan jag derföre icke inse, att historisk eller
artistisk individ-teckning kan vara en prest för-
bjudet, att utföra, dels emedan ingen lag utsta-
kar ett sådant förbud, dels alla tiders erfaren-
bet intygar, huruledes prestmän opåtaldt fått
skrifva i historien och konsten, och dervid afmåla
icke blott goda och förståndiga menniskor, utan
äfven dem, som ponerats sådana, att de på ett
eller anuat sätt varit behäftade med elaka vanor
och med bruk af klandervärda ordasätt.
Också är det vigtigt att definiera hvad som
förstås med ett anstötligt uttryck. Utan tvifvel
äro t. ex. orden skurk, niding, 0. s. v., ganska
opassande att bruka för en hederlig, rättskaffens
person; men om eller till någon, som i sjelfva
verket är en skurk, niding, usling, 0. v., ut-
märka de endast sanning. Likväl anser jag, för
min del, att ehuru sanning i sig sjelf icke kan
vara anstötlig eller orätt, man ändock bör und-
vika nyssnämnda och dylika talesätt, derest det
icke är oundvikligt, eller frågan består i att be-
rätta, huru andre låta sina ord falla; hvilket na-
turligtvis är helt annat, än att begagna orden för
egen räkning. Att, slutligen, hvarken det ena eller
andra får förekomma under prestembetets utöf-
c
ning, såsom det ock i preste-eden förbjudes, är !
af sig sjelf klart.
Xx.
Då Til. utfäst sig, att beflita sig om och för-
mana till gudaktighetens öfning och inbördes kär-
lek och undersåtlig trohet; erkänner Tit. sig för-
pligtad, att, långt ifrån att rubba, fast heldre
upprätthålla Guds stiftelser emellan menni-
skor, sedlig ordning och fäderneslandets stats-
skick?
Ja. — Guds Stiftelser, de der ej kunna inne-
hålla annat än sanning och alstra godt, motar-
betas af ingenting så förfärligt, som af feltagna,
menskliga inrättningar och bristfälliga, jordiska
försök utan Guds anda uti sig; hvarföre det må-
ste utgöra hvarje rätt christens hufvudsträfvande,
och således framför allt prestens, att, efter ytter-
sta förmåga, söka afslöja och på lagligt sätt mot-
verka de olyckliga följderna af alla sådana, som
genom lögnaktigheten i sitt väsende och skadlig-
heten i sina resultater under tidernas lopp be-
visat sig vara helt annat än Guds stiftelser. Vis-
serligen . hafva inga, eller åtminstouc ganska få,
älven menskliga stiftelser ursprungligen blifvit
gjorda i ond mening; men historien visar på
hvarje blad, att sådana funnits till af hvarje slag,
hvarföre de välförtjent bort bekämpas och små-
ningom gått under, den ena efter den andra.
Sjelfva det närvarande sambhällstillståndet bär der-
om vittne i Många fall; enär det icke liknar för-
flutna tiders, och likväl visst ingen skulle våga
önska fordna, skadliga institutioner tillbaka åt
oss. Hvad kan då vara klarare, än att dessa
blott varit menniskoverk? Och när som heldst
lögn och skadlighet tydligen bevisa sig i en in-
rättning, kan den, så till vida, omöjligen vara af
Gud, från hvilken allenast godt uppspringer. —
Hvad mig enskildt beträffar, har målet för min
ringa och inskränkta verksamhet alltid gått ut på
att, i det lilla jag kunnat, söka upprätthålla Guds
stiftelser och förtaga kraften af hvad deremot!
strider. l
XI. I
på den förutnämnda guduktighetens öfning äl-)
ven består uti en i alla måtto god, fridsam och!
ärbar omgängelse; erkänner tit. all det icke är I
tillåtet, att för sina afsigter använda hvilka Me-
del som heldst, och att sjelfhämnd är den christine
- i
ss Em oo rr a Oh An tJÄAlano mMereecfom fv hav ds. 9