-— oe VULU ULCLUpUL VI U55 på Ae IJULHUCIATS HULE liga uttydningar, som äro författade så i hans lära, som polemiska celler den rena lärans försvarsskrifter emot allehanda villfarelser. nemligen på det sättet, som D. Luther sjelf uti det latinska företalet till sina verk, med en christelig och nödig påminnelse om sina skrifter oss har visat. Ty der har han tydeligen infört denna åtskillnad emellan Guds ord och amenniskoskrifter: nemligen, att den Heliga Skrift allena bör erkännas för alla lärcsattsers endaste vregel och rättesnöre, och inga menniskoskrifter håll:s lika med henne, utan fastmer vara henne undergilna. Slutligen, att denna tankeoch lärofrihet ej blott var högtidligen sanktionerad genom de Symboliska böckerna i Tyskland, utan äfven blufvit det i Sverige, finnes ej blott genom deras formJiga antagande här i landet, utan ock särdeles genom följande ord i Upsala Mötes beslut den 20 Mars 1393, der det heter: Hvarföre — af oss samtligen — så endrägteligen förent och beslutit är, som härefter följer: Först, att vi alle vid Guds rena och saliggörande ord, hvilket, i de helge profeters, evangclisters och apostlars skrifvelser författadt är, samhälligen blifva vele, och att i våre församlingar skalllärdt, troddt.och bekändt varda, den Hel. Skrift af den Helge Ande sitt ursprung hafver, och innehåller fullkomligen allt det, som den christlige lärdem om Gud den Allsvåldigeste och vår salighet samt goda gerningar och dygder Mtillkommer, och är en grund och stöd till en rätt christen tro, och eit rättesnöre till att döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religionen, och ingen förklaring af androm behöfves, antingen af de helige fäder eller andre, som af eget godtycke något åertill satt hafva, det icke är med den Helga Skrift, seho de och helst vara kunna, alldenstund ingen menniska efterlåtet är, att tyda Guds ord efter eget sinne; och derutinnan skall ingen persons anseende, nhöghet eller autoritet aktad celler gillad vardu, utan den Helga Skrift allena, som förbemäldt är,, etc. I. Exempel på faktisk tilldragelse i de sednaste tider, der svenska myndigheter i staten och kyrkan infört progressiva elementer: I Augsburgiska Bekännelsen Art. IX om Dopet, heter det: Här fördömas de vederdöpare, som ogilla det dop, som sker med små barn, och föregifva, att barnen förutan dopet kunna salige varda. I Svenska Eyrkans, af Erkebiskop Lindblom omarbetade och förbättrade,, i denna stund gällande kateches, heter det: Frågan 340. Blifva de barn osalige, som utan döpelse dö? Sv. NA de hafva icke genom uppsåtlig otro och synd kunnat förspilla Guds allmänna nåd genom Christum. På dylika skäl är det, som jag anser hvar och en kunna med fullt hjerta och rent samvete svara Ja på den af Högv. Domkapitlet framställda frågan: om han erkänner såväl, den Hel. Skrift: sanning, som vår bekännelses öfverensstämmelse dermed, äfven om han :skulle finna enskilda mindre väsendtliga sattser, exegetiska stycken eller historiska uppgifter behäftade med felaktigheter. Ty skulle någon vilja bestrida detta svars riktighet, så måste han med samma påstå, att Svenska Kyrkans och Statens myndighet nekade vår bekännelses öfverensstämmelse med den Hel. Skrift, då den utgaf en kateches, hvaruti t. ex. läran om odöpta barns salighet efter döden framställes både till mening och ordalag rakt stridande emot Augs burgiska Bekännelsens IX:de artikel. Och lika så fullt ut, som Högv. Domkapitlet — om dei ett ögonblick tillåtes att ställa frågan på det sjell — oundvikligen måste med Ja besvara frågan, huruvida det anser vår bekännelse öfverensstämma med den Hel. Skrift, oaktadt Högv. Domkapitlet under sin tillsyn låter en kateches begagnas till lärobok i församlingarne, som t. ex. i dogmen om döpelsen skiljer sig ifrån de Symboliska Böckerna; likaså fullt ut kan hvar och en annan bejaka samma fråga, ehuru med enahanda förhållanden af skiljaktigheter. Och hvarföre kar Högv. Domkapitlet och, med det, hvar och er annan göra så? Jo, derföre, att de Symbolisk: böckerne sjelfve, ej mindre än Upsala mötes be slut, i de klaraste ordalag frånsagt sig domsrät ten i religionsämnen i högsta mening, hänskjutande denna ensamt till den Hel. Skrift; hvaritaf rakt följer, att det icke är i strid med de Symbeliska böckerna, utan full enlighet mea dem, som man går till den Hel. Skrifts afvörande i yttersta hand och uteslutande, der olika tankar yppa sig emot sjeltva de Symholiska böckerna I allmänhet synes regeln kunna uppställas 1 föl jande ord: 4) Man erkänner vår läras öfverensstämmels med den Hel. Skrift, så fort man a) vidgår hvarje sats i vår bekännelse, som ha! sitt stöd i den Hel. Skrift; och b) icke vidgår en sådan, som af Skriften sjel motsäges eller der och annorstädes saknar stöd Ty härtill lemna de Symboliska böckerna icke blot rättighet, utan uppmanat dertill såsom till er christens förnämsta pligt; enär de ständigt återkommande förklaringarne om den Hel. Skrifts en samt högsta domsrätt eljest vore utan all bety: delse. — Vidare: 2) Man nekar vår läras öfverensstämmelse mec den Hel. Skrift, så fort man a) bestrider någon satts i vår bekännelse, som har sitt stöd i Skriften; och b) icke bestrider hvarje satts, som skulle befinnas sådan, att den af Skriften sjelf motsäges, eller der och annorstädes saknar stöd. Hela denna för Svenska Presterskapets verksamhet så vigtiga fråga upplyses ganska väl genom jemförelse med hvad politiskt erkännes för tillåtligt och rätt, sedan i 4809 års Konstitution stadgadt blifvit om ett Konstitutiontutskoit una Åt maa oo se fulamnac Ach