-— oe VULU ULCLUpUL VI U55 på Ae IJULHUCIATS HULE
liga uttydningar, som äro författade så i hans lära,
som polemiska celler den rena lärans försvarsskrifter
emot allehanda villfarelser. nemligen på det sättet,
som D. Luther sjelf uti det latinska företalet till sina
verk, med en christelig och nödig påminnelse om
sina skrifter oss har visat. Ty der har han tyde-
ligen infört denna åtskillnad emellan Guds ord och
amenniskoskrifter: nemligen, att den Heliga Skrift
allena bör erkännas för alla lärcsattsers endaste
vregel och rättesnöre, och inga menniskoskrif-
ter håll:s lika med henne, utan fastmer vara henne
undergilna.
Slutligen, att denna tanke- och lärofrihet ej
blott var högtidligen sanktionerad genom de Sym-
boliska böckerna i Tyskland, utan äfven blufvit
det i Sverige, finnes ej blott genom deras form-
Jiga antagande här i landet, utan ock särdeles ge-
nom följande ord i Upsala Mötes beslut den 20
Mars 1393, der det heter:
Hvarföre — af oss samtligen — så endrägteligen
förent och beslutit är, som härefter följer: Först,
att vi alle vid Guds rena och saliggörande ord, hvil-
ket, i de helge profeters, evangclisters och apostlars
skrifvelser författadt är, samhälligen blifva vele, och
att i våre församlingar skalllärdt, troddt.och bekändt
varda, den Hel. Skrift af den Helge Ande sitt ur-
sprung hafver, och innehåller fullkomligen allt det,
som den christlige lärdem om Gud den Allsvåldige-
ste och vår salighet samt goda gerningar och dygder
Mtillkommer, och är en grund och stöd till en rätt
christen tro, och eit rättesnöre till att döma, åt-
skilja och förekomma all tvist uti religionen, och in-
gen förklaring af androm behöfves, antingen af de
helige fäder eller andre, som af eget godtycke något
åertill satt hafva, det icke är med den Helga Skrift,
seho de och helst vara kunna, alldenstund ingen men-
niska efterlåtet är, att tyda Guds ord efter eget sin-
ne; och derutinnan skall ingen persons anseende,
nhöghet eller autoritet aktad celler gillad vardu, utan
den Helga Skrift allena, som förbemäldt är,, etc.
I. Exempel på faktisk tilldragelse i de sed-
naste tider, der svenska myndigheter i staten och
kyrkan infört progressiva elementer:
I Augsburgiska Bekännelsen Art. IX om Do-
pet, heter det: Här fördömas de vederdöpare,
som ogilla det dop, som sker med små barn, och
föregifva, att barnen förutan dopet kunna salige
varda.
I Svenska Eyrkans, af Erkebiskop Lindblom
omarbetade och förbättrade,, i denna stund gäl-
lande kateches, heter det: Frågan 340. Blifva
de barn osalige, som utan döpelse dö? Sv. NA
de hafva icke genom uppsåtlig otro och synd kun-
nat förspilla Guds allmänna nåd genom Christum.
På dylika skäl är det, som jag anser hvar och
en kunna med fullt hjerta och rent samvete svara
Ja på den af Högv. Domkapitlet framställda frå-
gan: om han erkänner såväl, den Hel. Skrift:
sanning, som vår bekännelses öfverensstämmelse
dermed, äfven om han :skulle finna enskilda min-
dre väsendtliga sattser, exegetiska stycken eller
historiska uppgifter behäftade med felaktigheter.
Ty skulle någon vilja bestrida detta svars riktig-
het, så måste han med samma påstå, att Svenska
Kyrkans och Statens myndighet nekade vår be-
kännelses öfverensstämmelse med den Hel. Skrift,
då den utgaf en kateches, hvaruti t. ex. läran om
odöpta barns salighet efter döden framställes både
till mening och ordalag rakt stridande emot Augs
burgiska Bekännelsens IX:de artikel. Och lika
så fullt ut, som Högv. Domkapitlet — om dei
ett ögonblick tillåtes att ställa frågan på det sjell
— oundvikligen måste med Ja besvara frågan,
huruvida det anser vår bekännelse öfverensstäm-
ma med den Hel. Skrift, oaktadt Högv. Domka-
pitlet under sin tillsyn låter en kateches begag-
nas till lärobok i församlingarne, som t. ex. i
dogmen om döpelsen skiljer sig ifrån de Symbo-
liska Böckerna; likaså fullt ut kan hvar och en
annan bejaka samma fråga, ehuru med enahanda
förhållanden af skiljaktigheter. Och hvarföre kar
Högv. Domkapitlet och, med det, hvar och er
annan göra så? Jo, derföre, att de Symbolisk:
böckerne sjelfve, ej mindre än Upsala mötes be
slut, i de klaraste ordalag frånsagt sig domsrät
ten i religionsämnen i högsta mening, hänskju-
tande denna ensamt till den Hel. Skrift; hvar-
itaf rakt följer, att det icke är i strid med de
Symbeliska böckerna, utan full enlighet mea
dem, som man går till den Hel. Skrifts afvörande
i yttersta hand och uteslutande, der olika tankar
yppa sig emot sjeltva de Symholiska böckerna
I allmänhet synes regeln kunna uppställas 1 föl
jande ord:
4) Man erkänner vår läras öfverensstämmels
med den Hel. Skrift, så fort man
a) vidgår hvarje sats i vår bekännelse, som ha!
sitt stöd i den Hel. Skrift; och
b) icke vidgår en sådan, som af Skriften sjel
motsäges eller der och annorstädes saknar stöd
Ty härtill lemna de Symboliska böckerna icke blot
rättighet, utan uppmanat dertill såsom till er
christens förnämsta pligt; enär de ständigt åter-
kommande förklaringarne om den Hel. Skrifts en
samt högsta domsrätt eljest vore utan all bety:
delse. — Vidare:
2) Man nekar vår läras öfverensstämmelse mec
den Hel. Skrift, så fort man
a) bestrider någon satts i vår bekännelse, som
har sitt stöd i Skriften; och
b) icke bestrider hvarje satts, som skulle befin-
nas sådan, att den af Skriften sjelf motsäges, eller
der och annorstädes saknar stöd.
Hela denna för Svenska Presterskapets verk-
samhet så vigtiga fråga upplyses ganska väl ge-
nom jemförelse med hvad politiskt erkännes för
tillåtligt och rätt, sedan i 4809 års Konstitution
stadgadt blifvit om ett Konstitutiontutskoit un-
a Åt maa oo se fulamnac Ach