— LL LLAsssumo———-Å — —!c
En afton satt Olof vid spiselden och slöjdade
medan Elin, sysselstt att söfva sitt barn, qvad
den ena vaggvisan efter den andra. Hon märkte
då att munken var utanför vindögat och sjöng
derföre, i det hon vaggade:
Och skymtar du för gluggen,
Kär vännen min!
Och signe Gud din skugge,
Men kom inte in!
Jag tror, att den karln
Är båd viller och galn,
Som inte kan höra, att far är hemma!
Vyss! vysst Far är hemma,
Såte vännen minl!
Olof, som förehade något bullersamt arbete,
tyckte sig dock märka, att i Elins visa, ehuru
på den vanliga melodien, likväl förekommo an-
dra ord, än hon eljest brukade qväda Hvad är
det du sjunger ? frågade han och stötte sin skinn-
lufva på sned.
Hustrun, snäll att improvisera, fäste skälmska
ögon på mannen och qvad:
Den som bärn skall gäte ),
Kär vännen min!
Får ha så månget läte; —
Kom nu inte inhy
Olof skakade på hufvudet något tvifvelsamt
och hamrade åter på sitt slöjdvirke, hvarefter
Elin vände sig mot vindögat och fortfor med hö-
gre röst:
Jag tror, att den karln
Är båd viller och galn,
Som inte kan höra, att far är hemma!
a Ol eta