nn.
1 det fjerde löftet förpligtar sig Presten, ati
genom Guds nåd vara andra till efterdöme 4
rättsinnighet och dygd; erkänner Tit. således
menniskans oförmåga och derföre bekof af Gud:
nåd till heligt lefverne; och sin egen förhindelse, at
både i tänkesält och handling vara så mycke
mera pligttrogen, som han är ställd till eftersyn
för andre?
Ja. Något häremot vet jag aldrig, att jag med
minsta ord satt i fråga eller genom någon hand-
ling visat mig hylla
VI,
Erkänner Tit. så väl den Hel. Skrifts sanning,
som vår bekännelses öfverensstämmelse dermed?
I och med det jag häruppå svarar Ja, anhåller
jag att få göra en utförligare framställning till
upplysande om min mening, på det att mig icke
måtte förekastas något missförstånd om hela be-
tydelsen af Högv. Dom-kapitlets fråga; 1 synner-
het som den, ej blott på ytan, utan i grunden
uppfattad, förer till några af de vigtigaste äm-
nen, hvarmed alla tider sysselsatt sig, och särde-
les vår.
I hvarje punkt på jorden och i mensklighetens
utveckling finna vi historien intyga, att något
element varit och bort vara stationärt; något
progressivt. Erkänner man icke det sednare, så
nekar man icke blott det ena oundvikliga vilko-
ret för lifvet, sådant det visar sig 1 allt hvad
Gud har skapat, nemligen rörelsen; utan man
måste till och med bestrida rättmätigheten äfven
af allt närvarande Stationärt, emedan intet så-
dant på någon punkt eller i något afseende blil-
vit hvad det är, utan genom en förutgående rö-
relse. Allt hvad vi hafva af Bestående ibland
oss utgör sjelf en Progression, ett steg till, då
det sättes i jemförelse till ett föregående äldre
tillstånd. — Christendomens faktiska uppträdande
på jorden var utan tvifvel en ganska stor rörelse
inom menskligheten, ehuruväl Christus sjelf, till
sin gudomliga natur, varit af evighet och följ-
aktligen såsom sådan icke kan sägas någongång i
tiden hafva begynt, eller i denna mening i och
för sig progredierat. Och likasom Christendomer
utgjorde ett så afgörande Rörelse-element, i för-
hållande till Judendomen, så var ock i sednart
tid Luthers uppträdande emot Katholicismen, e
mindre än hela den Evangeliska läran, en vigti
och stor progression , oaktadt den i sina hufvud-
påståenden gick tillbaka till de förste christne:
ursprungliga renhet i läran. Ty ingen kan neka
att man går framåt, då man lemnar en villfa-
relse och åter omfattar en förfluten, glömd san-
ning: man progredierar alltid så snart man sti-
ger ifrån ett nyss förut varande sämre; och man
gör det således lika väl då man ånyo upptager
något urgammalt godt, som när man skrider till
något alldeles nytt, bättre. Ingen lärer då kunn:
tänkas bestrida rättmätigheten af allt Progres:-
sivt i verlden, emedan det vore detsamma son
att neka sjelfva den faktiska Christendomen oc
den Evangeliska läran.
Men om detta medgifves såsom ovedersägli:
grundsatts i första hand, så följer dock icke dera!
att man ej i tillämpningen, det är, under stridei
emellan det Varande och Blifvande kan beg
många slags orättvisor.
Jag skall derföre i korthet tillkännagifva, hu
ru jag för min del anser det rätta sättet härvic
vara:
4:0 Måste allt sådant, i det Stationära, Bestå
ende och Varande, som befinner sig vara full
komligen godt, svarande emot sitt ändamål oc!
således sant både till väsende och form, på inte
sält angripas af Rörelse-elementet, eller tagas un
der händer till omskapning.
2:o Måste allt deruti, som till sitt väsendtlig
innehåll är godt, men blifvit bräckligt, ändamåls
löst eller osant till sitt formela utförande, ick
lida något angrepp till sin princip, men företaga
till omvandling hvad formerna vidkommer; oci
hvilket kan ske antingen derigenom, att ma
återlifvar och till full tjenstbarhet upprättar de;
äldre formen, i fall sådant låter sig göra och ä
fördelaktigast, eller gilver det befintliga goda vä
sendet nya former.
3:o Måste allt sådant i det stationära elemen
tet, som till sin formela beskaffenhet kan var
godt, oaktadt dess princip är falsk eller ick
längre den rättaste, hvartill menniskan på si
punkt af bildningens utveckling i tiden har till
gång till, företagas till förändring i sjelfva dett
sitt väsende; vare sig, att de här. ponerade god
formerna då kunna medfölja oförvandlade, elle
nya böra tagas, svarande till det nya väsendet
behof. — Man skall kanske föreställa sig, att dett
fall är omöjligt, enär man tror, att inrättningar
som i vissa delar hafva ett godt utseende oci
besitta en fördelaktig, en i och för sig sann, for
mell mekanism för sitt utförande, tillika ocks