nn. 1 det fjerde löftet förpligtar sig Presten, ati genom Guds nåd vara andra till efterdöme 4 rättsinnighet och dygd; erkänner Tit. således menniskans oförmåga och derföre bekof af Gud: nåd till heligt lefverne; och sin egen förhindelse, at både i tänkesält och handling vara så mycke mera pligttrogen, som han är ställd till eftersyn för andre? Ja. Något häremot vet jag aldrig, att jag med minsta ord satt i fråga eller genom någon handling visat mig hylla VI, Erkänner Tit. så väl den Hel. Skrifts sanning, som vår bekännelses öfverensstämmelse dermed? I och med det jag häruppå svarar Ja, anhåller jag att få göra en utförligare framställning till upplysande om min mening, på det att mig icke måtte förekastas något missförstånd om hela betydelsen af Högv. Dom-kapitlets fråga; 1 synnerhet som den, ej blott på ytan, utan i grunden uppfattad, förer till några af de vigtigaste ämnen, hvarmed alla tider sysselsatt sig, och särdeles vår. I hvarje punkt på jorden och i mensklighetens utveckling finna vi historien intyga, att något element varit och bort vara stationärt; något progressivt. Erkänner man icke det sednare, så nekar man icke blott det ena oundvikliga vilkoret för lifvet, sådant det visar sig 1 allt hvad Gud har skapat, nemligen rörelsen; utan man måste till och med bestrida rättmätigheten äfven af allt närvarande Stationärt, emedan intet sådant på någon punkt eller i något afseende blilvit hvad det är, utan genom en förutgående rörelse. Allt hvad vi hafva af Bestående ibland oss utgör sjelf en Progression, ett steg till, då det sättes i jemförelse till ett föregående äldre tillstånd. — Christendomens faktiska uppträdande på jorden var utan tvifvel en ganska stor rörelse inom menskligheten, ehuruväl Christus sjelf, till sin gudomliga natur, varit af evighet och följaktligen såsom sådan icke kan sägas någongång i tiden hafva begynt, eller i denna mening i och för sig progredierat. Och likasom Christendomer utgjorde ett så afgörande Rörelse-element, i förhållande till Judendomen, så var ock i sednart tid Luthers uppträdande emot Katholicismen, e mindre än hela den Evangeliska läran, en vigti och stor progression , oaktadt den i sina hufvudpåståenden gick tillbaka till de förste christne: ursprungliga renhet i läran. Ty ingen kan neka att man går framåt, då man lemnar en villfarelse och åter omfattar en förfluten, glömd sanning: man progredierar alltid så snart man stiger ifrån ett nyss förut varande sämre; och man gör det således lika väl då man ånyo upptager något urgammalt godt, som när man skrider till något alldeles nytt, bättre. Ingen lärer då kunn: tänkas bestrida rättmätigheten af allt Progres:sivt i verlden, emedan det vore detsamma son att neka sjelfva den faktiska Christendomen oc den Evangeliska läran. Men om detta medgifves såsom ovedersägli: grundsatts i första hand, så följer dock icke dera! att man ej i tillämpningen, det är, under stridei emellan det Varande och Blifvande kan beg många slags orättvisor. Jag skall derföre i korthet tillkännagifva, hu ru jag för min del anser det rätta sättet härvic vara: 4:0 Måste allt sådant, i det Stationära, Bestå ende och Varande, som befinner sig vara full komligen godt, svarande emot sitt ändamål oc! således sant både till väsende och form, på inte sält angripas af Rörelse-elementet, eller tagas un der händer till omskapning. 2:o Måste allt deruti, som till sitt väsendtlig innehåll är godt, men blifvit bräckligt, ändamåls löst eller osant till sitt formela utförande, ick lida något angrepp till sin princip, men företaga till omvandling hvad formerna vidkommer; oci hvilket kan ske antingen derigenom, att ma återlifvar och till full tjenstbarhet upprättar de; äldre formen, i fall sådant låter sig göra och ä fördelaktigast, eller gilver det befintliga goda vä sendet nya former. 3:o Måste allt sådant i det stationära elemen tet, som till sin formela beskaffenhet kan var godt, oaktadt dess princip är falsk eller ick längre den rättaste, hvartill menniskan på si punkt af bildningens utveckling i tiden har till gång till, företagas till förändring i sjelfva dett sitt väsende; vare sig, att de här. ponerade god formerna då kunna medfölja oförvandlade, elle nya böra tagas, svarande till det nya väsendet behof. — Man skall kanske föreställa sig, att dett fall är omöjligt, enär man tror, att inrättningar som i vissa delar hafva ett godt utseende oci besitta en fördelaktig, en i och för sig sann, for mell mekanism för sitt utförande, tillika ocks