af Tit. Oxehufvud högst olämpligt begagnad före
vändning.
Under min sysslomannatid uppgå de massar
tillhörige influtna medel endast till omkring 300f
Rdr, deraf en del utbetalts till förmånsrätts ägan-
de skulder, och det öfriga för flera år sedan er-
bjudits de öfriga till utdelning, hvilken sednare
åtgärd då, i anseende till en af Hr Lagmannens
ombud framställd pretention, blef inställd; men
de skola ganska riktigt, när tid blir, redovisas.
Således är denna Tit. Oxehufvuds uppgift, pi
sanningens bekostnad, förstorad med flere hun-
drade procent. Aldrig har jag förr än nu, genom
Tit. Oxehufvuds 1 Aftonbladet införda skrift, hört
omtalas, att han erbjudit dess faders borgenärer
2, kapitalbetalning, hvilket anbud jag säkert för
egen del antagit och äfven understödt, ja, kanske
till och med i denna stund. Tit. Oxehufvud får
derföre ursäkta att, intill dess han visat när och
på hvad ärligt sätt sådant skett, jag förklarar
denna hans uppgift för en uppenbar osanning, äf-
vensom tillvitelsen, att jag en sådan motarbetat:
och borde i alla fall dess städse förklarade, en-
skilda hat till mig icke betaga honom tillfreds-
ställelsen, att göra de öfriga rätt.
Af aktning och grannlagenhet för Hr Lagman
Oxehufvuds syskon och många anhöriga, har jag
alltid sökt undvika allt offentliggörande af dennza
sak, och derföre har jag aldrig sjelf eller genom
någon låtit införa något enda ord härom i tid-
ningarna, förr än nu, genom den uttagna stäm-
ningens kungörande uti Statstidningen, en tvun-
gen följd af Tit. Oxehufvuds broders vistande på
utrikes ort. Jag tror mig således på intet vis
gjort mig skyldig till Tit. Oxehufvuds emot mig
enskildt, dock ej oväntade, anfall, ämnar ej hel-
ler inlåta mig uti något vidare svaromål förr, än
den tid inträffar, hvilken jag alls intet fruktar,
nemligen rättegångens slut, då jag lofvar att ge-
nom handlingarnes införande i tidningar låta all-
mänheten få full visshet om förhållandet, och då
säkert mång underliga ting varda i ljuset fram-
hafda — kanske sjelfva hufvudpersonen, hvars
tillvaro eller verkliga död torde blifva Tit. Oxe-
bufvuds skyldighet att bevisa. Tit. Oxehufvuds
förklarade hat mot tidningslitteraturen tyckes äf-
ven vara tvetydigt, ty huru skulle han, den för-
utan, nu för allmänheten kunnat ådagalägga sin
oförskämdhet att, medelst ett så sanningslöst an-
fall mot enskild person, söka bortblanda en i alla
fall högst sjuk sak. Dannäs d. 44 Januari 1843.
y Y Carl B. Fägerskjöld.
— Uti Götheborgs handelstidning med gårdagspo-
sten skrifver en referent angående samma ämne, att
han händelsevis har sig något bekant om öfverstelöjt-
nanten Bo Oxcehufvud, att han t. o. m. 1830 såg två
bref från denne Oxehufvud, daterade Pyrmont, och
deruti han med skäl harmades deröfver, att kredito-
rerne ej ännu efter 40 års förlopp erhållit en skil-
lings utdelning eller redovisning, oaktadt han just
rymt och utgifvit sig för död, på det ej hans under-
båll skulle drabba massan (??) utan denna komma i
oafkortadt åtnjutande af kungsladugården Orreholmen
nära Falköping i Skaraborgs län. Samme referent
säger äfven, att utom det att öfverstelöjtnanten Oxe-
hufvud, under sitt föregifna dödstillstånd, förestod ett
kommissionskontor i Carlshamn han också uppenbarat
sig för flera vänner i södra Sverge. Det ofvannämnda
brefvet skall äfven innehållit den underrättelsen, att
han i Hamburg måst förtjena sitt bröd såsom bryg-
rardräng, och att han i Pyrmont utgifvit en brunns-
tidning, hvaraf han äfven inskickat ett exemplar.