af Tit. Oxehufvud högst olämpligt begagnad före vändning. Under min sysslomannatid uppgå de massar tillhörige influtna medel endast till omkring 300f Rdr, deraf en del utbetalts till förmånsrätts ägande skulder, och det öfriga för flera år sedan erbjudits de öfriga till utdelning, hvilken sednare åtgärd då, i anseende till en af Hr Lagmannens ombud framställd pretention, blef inställd; men de skola ganska riktigt, när tid blir, redovisas. Således är denna Tit. Oxehufvuds uppgift, pi sanningens bekostnad, förstorad med flere hundrade procent. Aldrig har jag förr än nu, genom Tit. Oxehufvuds 1 Aftonbladet införda skrift, hört omtalas, att han erbjudit dess faders borgenärer 2, kapitalbetalning, hvilket anbud jag säkert för egen del antagit och äfven understödt, ja, kanske till och med i denna stund. Tit. Oxehufvud får derföre ursäkta att, intill dess han visat när och på hvad ärligt sätt sådant skett, jag förklarar denna hans uppgift för en uppenbar osanning, äfvensom tillvitelsen, att jag en sådan motarbetat: och borde i alla fall dess städse förklarade, enskilda hat till mig icke betaga honom tillfredsställelsen, att göra de öfriga rätt. Af aktning och grannlagenhet för Hr Lagman Oxehufvuds syskon och många anhöriga, har jag alltid sökt undvika allt offentliggörande af dennza sak, och derföre har jag aldrig sjelf eller genom någon låtit införa något enda ord härom i tidningarna, förr än nu, genom den uttagna stämningens kungörande uti Statstidningen, en tvungen följd af Tit. Oxehufvuds broders vistande på utrikes ort. Jag tror mig således på intet vis gjort mig skyldig till Tit. Oxehufvuds emot mig enskildt, dock ej oväntade, anfall, ämnar ej heller inlåta mig uti något vidare svaromål förr, än den tid inträffar, hvilken jag alls intet fruktar, nemligen rättegångens slut, då jag lofvar att genom handlingarnes införande i tidningar låta allmänheten få full visshet om förhållandet, och då säkert mång underliga ting varda i ljuset framhafda — kanske sjelfva hufvudpersonen, hvars tillvaro eller verkliga död torde blifva Tit. Oxebufvuds skyldighet att bevisa. Tit. Oxehufvuds förklarade hat mot tidningslitteraturen tyckes äfven vara tvetydigt, ty huru skulle han, den förutan, nu för allmänheten kunnat ådagalägga sin oförskämdhet att, medelst ett så sanningslöst anfall mot enskild person, söka bortblanda en i alla fall högst sjuk sak. Dannäs d. 44 Januari 1843. y Y Carl B. Fägerskjöld. — Uti Götheborgs handelstidning med gårdagsposten skrifver en referent angående samma ämne, att han händelsevis har sig något bekant om öfverstelöjtnanten Bo Oxcehufvud, att han t. o. m. 1830 såg två bref från denne Oxehufvud, daterade Pyrmont, och deruti han med skäl harmades deröfver, att kreditorerne ej ännu efter 40 års förlopp erhållit en skillings utdelning eller redovisning, oaktadt han just rymt och utgifvit sig för död, på det ej hans underbåll skulle drabba massan (??) utan denna komma i oafkortadt åtnjutande af kungsladugården Orreholmen nära Falköping i Skaraborgs län. Samme referent säger äfven, att utom det att öfverstelöjtnanten Oxehufvud, under sitt föregifna dödstillstånd, förestod ett kommissionskontor i Carlshamn han också uppenbarat sig för flera vänner i södra Sverge. Det ofvannämnda brefvet skall äfven innehållit den underrättelsen, att han i Hamburg måst förtjena sitt bröd såsom brygrardräng, och att han i Pyrmont utgifvit en brunnstidning, hvaraf han äfven inskickat ett exemplar.