Nedkomna i peristylen, lät den okända befalla fram hertig de Chevres vagn. — Der hY vi det, mina herrar; vagnen tillhör hertigen de Chevres. Förstån j nu? — Ja så! tänkte pagen; hertig som hertig; hon ämnar åtminstone inte försaka sitt adelskap. Man ståg upp i vagnen, nedfällde vagnsfönstren och uppdrog i det stället jalusierna på den okändas önskan. Resan fortsattes så en half timme under tystnad. — Jag vet inte hvar vi äro, sade marskalken. För ni oss utom Paris? — Nej, jag för er hem till mig, der supern väntar er. Man stannade utanför en trädgårdsport, som på damens signal öppnades. — Stigen in, mina herrar, stigen in utan fruktan; det är icke Aramidas trädgårdar. En stum lakej lyste dem med en lanterna genom gångarne och häckarne; natten var så mörk, att de icke kunde igenkänna hvar de voro. De uppstego för trapporna, en matsal, lysande af förgyllningar. och kristaller, öppnade sig för dem; en qvinna i bacchant drägt kom dem till mötes; det var hertiginnan! Den förvåning hennes coup de theatre förorsakade, aflockade henne ett ändlöst högt skratt. — Nå väl, mina herrar, hvad sägen j, har jag väl spelat min rol? — Ah, min fru, sade markisen, som hastigast fann sig, detta är mycket illa. — Men jag förstår inte, sade marskalken, ni var då dubbel? — Jag skall förklara det under supern, sade