Nedkomna i peristylen, lät den okända befalla
fram hertig de Chevres vagn.
— Der hY vi det, mina herrar; vagnen tillhör
hertigen de Chevres. Förstån j nu?
— Ja så! tänkte pagen; hertig som hertig; hon
ämnar åtminstone inte försaka sitt adelskap.
Man ståg upp i vagnen, nedfällde vagnsfönstren
och uppdrog i det stället jalusierna på den okän-
das önskan. Resan fortsattes så en half timme
under tystnad.
— Jag vet inte hvar vi äro, sade marskalken.
För ni oss utom Paris?
— Nej, jag för er hem till mig, der supern
väntar er.
Man stannade utanför en trädgårdsport, som på
damens signal öppnades.
— Stigen in, mina herrar, stigen in utan fruk-
tan; det är icke Aramidas trädgårdar.
En stum lakej lyste dem med en lanterna
genom gångarne och häckarne; natten var så
mörk, att de icke kunde igenkänna hvar de voro.
De uppstego för trapporna, en matsal, lysande af
förgyllningar. och kristaller, öppnade sig för dem;
en qvinna i bacchant drägt kom dem till mötes;
det var hertiginnan! Den förvåning hennes coup
de theatre förorsakade, aflockade henne ett änd-
löst högt skratt.
— Nå väl, mina herrar, hvad sägen j, har jag
väl spelat min rol?
— Ah, min fru, sade markisen, som hastigast
fann sig, detta är mycket illa.
— Men jag förstår inte, sade marskalken, ni
var då dubbel?
— Jag skall förklara det under supern, sade