CI alllldlt VAL IVå ev Adult, UtTeld! Ja HauvL IMUurCUu-
tigit öfverflödigt förråd. Efter förrättadt ärende hos
Potgieter, återvände jag samma väg och passerade
Krokodilfloden, nära det ställe, hvarest jag haft min
första station, lemnande nu hakom mig den sista af
emigranternas poster. Min föresats var att intränga
till Apfloden, hvarföre jag nödgades förse mig med
ctt par af infödingarne såsom vägvisare och oxvaktare.
Atföljd af Umslululu, besökte jag i detta ändamål
Basuto-höfdingen Mamma-Kali i dess kraal. En del
af hans folk återkom från jagten med god fångst; de
öfriga männen suto i skuggan under det utskjutande
taket af en bland hyttorna och arbetade med bered-
ning af skinn, hopsyende ete. Jag framställde för
chefen mitt ärende, sade honom,, det han skulle utsö-
ka åt mig 2ne oförskräckte män, af hvilka han kun-
de hafva heder, och att jag då skulle betala honom
en get för hvarderas tjenst.
Han yrkade, såsom tillägg, fettet af en del af det
vilda vi skulle fälla; och då jag biföll detta, var han
tillfreds, samt gaf mig 2:ne af sitt folk, hvaraf den
ena, utan ett vara krympling, bar öfyer hela kroppen
förskräckliga ärr, åminnelser af kampen med ett lejon,
som han dock lyckats att med assagain dödsticka, den
andre, likaledes märkt i ansigtet och på skuldran af
en leopard, som öfrige jägare på honom gifvit sin
bane. Jag hade heller ej skäl att klaga öfver deras
mod åtminstone. Basutostammen är tydligen en sorts
Kaffrer ; ty anletsdrag och kroppsform äro desamma.
Den bebor en ansenlig landsträcka på vestra sidan af
Drakensberg, nära nog Kapkolonien. Åt vester be-
gränsas den af Korannas och Betjuana-stammarne,
men åt norden är mig ännu ej bekant, huru långt
den utsträcker sig. Den står under en mängd smärre
chefer, oafhängige af hvarandra, är i allmänhet fred-
ligt sinnad, hvilken sinnesstämning man genast kan
förutsäga, då man sett deras dans och sång, hvilka
äro skiljde från den krigiska Ammoazulu-stammens så-
som natt från dag. Dansen består nemligen i ett
långsamt och graciöst rörande af armarne, hvarunder
de vända sig rundt omkring och hvar och en synes
agera för sig. Sången är af en långsam takt, ofta
förändrad till ett skickligt hvisslande och mest ackom-
pagnerad af knäppnicgar, i takt med fingrarne. Män-
nerne draga en smal lädergördel, tätt slutande om
länderne och baktill försedd med ett rundadt skört:
öfver axlarne ett större skinn såsom kappa, räckande
till knävecken med hårsidan inåt, samt svansen hän-
gande mellan skuldrorna. Omskärelsen är i bruk hos
dem. En del bära en mössa celler hatt på hufvudet,
den sednare är konformig, vanligen af Antelopetaurin-
hud. En del bär långt hår och då rätt uppstruket
ur pannan, eller afrakar några tum rundt omkring
från härgränsen. Den utstående kindbågen mellan ö
gat och örat på begge sidor af ansigtet skära de i
stycken att derigenom en knöl uppstår. Under fötterna
bära de sandaler. Remmen, som fasthåller dessa, går
emellan stortån och den dernäst, hvarigenom de äro
mycket skilda. Deras vapen äro de vanliga assagaier,
kiris eller kastklubbor och yxor af åtskillig form.
Kring halsen bära de hvarjehanda prydnader, ofta
bestående af de feta och stinkande tarmarne af vilat
c., hvilket de ock begagna som armband. En gång
bland andra såg jag min ene Basuto (vapendragare)
förrätta sin toilett på följande vis: Vi träffade ben-
ranglet af en Elandstjur, hvarmed han krossade med
en större sten benpiporna och uttog den förskräckligt
stinkande mergen, samt besmorde dermed hela sin
kropp, men särdeles håret, så att det glänste af fett-
dropparne och att stanken var nära nog odräglig;
kort härefter funno vi ett binäste, och då vi ätit oss
mätte af honungen, smorde han resten äfven i sitt
hår, och sade sig nu vara rätt i ordning för att med
framgång kunna söka gunst af sin stams skönheter.
Massilikari hade före emigranternes ankomst utplun-
drat större delen af Basutocheferne på boskap, och
de stodo under hans befäl tills Emigranterne fördrif-
vit honom. Då de ännu egde boskap, tillbytte de sig
hustrur härför; men nu nödgas de flerestädes såsom
bytesmedel begagna vildt, som de fälla under sina
jagter. Dessa tillgå sålunda: i en skogig trakt, hvar-
est en mängd vildt vistas, göra de af en törnig aca-
cias qvistar en ofantlig hägnad, som från en punkt
utgår med 2:ne mer och mer divergerande armar. På
insidan är en mängd smärre hålor af flere fots djup
och i spetsen cen större grop; alla dessa täckas med
qvistar. När de nu anställa jagten, samla de sig i
stor mängd och jaga det vilda in i denna hägnad, då
det vanligen flyr längs sidorna och mnedfaller i de
smärre groparne; skulle det lyckas förbikomma dessa,
så faller det säkert i den större, i armarnes förenings-
punkt varande gropen, hvarest det sedan dödstickes
med assagaier. Afven fånga de en mängd smärre
vildt med hundar, hvaraf de uppföda en otrolig mängd.
Deras språk öfverensstämmer i flera ord med Amazu-
lustammens, men skiljer sig hufvudsakligen genom den
mängd r, som deruti förekomma; hvilken bokstaf i
Zuluspråket är sällsynt. Så t, ex. säger en Zula Ma-
futa och en Basuto: Mafura (fett); Zula: Pisi, Basu-
to: Piri (hyena) c. Deras kraaler äro omgifna af
en cirkelformig stenmur; men inom denna ligga hyt-
torna spridda utamw särdeles ordning; deäro dock väl
byggda, runda och försedda med spetsiga tak. Taket
består af träd, täckt med hvass och gräs, är stort, så
att det bildar en skärm rundt omkring hyttan, i
skuggan af hvilken de arbeta. Väggarne äro af sten
eller trädpålar och vass, väl och jemt öfversmorde!
med lera. Vanligen är hvarje hytt delt i 2:ne afdel!-
ningar.
rr mm mm. oo AA mSd0rD nm cs nm
Men jag återkommer till min resetour. Ännu ett
par dagsresor hade vi banad väg, nemligen till den
här belägna saltpannan, hvarest en! del af emigran-
terne hemta sitt salt. En temligen hög, enslig, skog-
bevext, stympad bergskulle höjer sig ifrån den sko-
giga slätten, och, uppkommen på kanten af densam-
ma, visar sig på ett ansenligt djup en ofantlig rund
vattenreservoir, på ala sidor omgifven af de höga
skogbevexta kanterna. Saltlagret ligger vid stranden
på ett par fots djup, betäckt af gyttja och vatten,
men blir djupare och djupare betäckt utåt, så att,
enligt infödingarnes försäkran, för några år sedan en
elefant, af dem jagad och tagande sin tillflykt pit,
drunknade i gyttjan ch försvann. Jag sjelf, sedan
jag sårat en Hemantopus melanopterus i vingen, och
förföljande densamma, var äfven nära nog att der få
qvar tanna; deek lyckades jag utarbeta mig, helt
fullsinord och oigenkännelig. Vi färdades nu utan
någon banad väg i östlig riktning, ständigt genom
skog, mest bestående af olika arter acacier, och nåd-
de, ester en lång färd. Andoden (infödingarnes Sqane)