Article Image
CI alllldlt VAL IVå ev Adult, UtTeld! Ja HauvL IMUurCUutigit öfverflödigt förråd. Efter förrättadt ärende hos Potgieter, återvände jag samma väg och passerade Krokodilfloden, nära det ställe, hvarest jag haft min första station, lemnande nu hakom mig den sista af emigranternas poster. Min föresats var att intränga till Apfloden, hvarföre jag nödgades förse mig med ctt par af infödingarne såsom vägvisare och oxvaktare. Atföljd af Umslululu, besökte jag i detta ändamål Basuto-höfdingen Mamma-Kali i dess kraal. En del af hans folk återkom från jagten med god fångst; de öfriga männen suto i skuggan under det utskjutande taket af en bland hyttorna och arbetade med beredning af skinn, hopsyende ete. Jag framställde för chefen mitt ärende, sade honom,, det han skulle utsöka åt mig 2ne oförskräckte män, af hvilka han kunde hafva heder, och att jag då skulle betala honom en get för hvarderas tjenst. Han yrkade, såsom tillägg, fettet af en del af det vilda vi skulle fälla; och då jag biföll detta, var han tillfreds, samt gaf mig 2:ne af sitt folk, hvaraf den ena, utan ett vara krympling, bar öfyer hela kroppen förskräckliga ärr, åminnelser af kampen med ett lejon, som han dock lyckats att med assagain dödsticka, den andre, likaledes märkt i ansigtet och på skuldran af en leopard, som öfrige jägare på honom gifvit sin bane. Jag hade heller ej skäl att klaga öfver deras mod åtminstone. Basutostammen är tydligen en sorts Kaffrer ; ty anletsdrag och kroppsform äro desamma. Den bebor en ansenlig landsträcka på vestra sidan af Drakensberg, nära nog Kapkolonien. Åt vester begränsas den af Korannas och Betjuana-stammarne, men åt norden är mig ännu ej bekant, huru långt den utsträcker sig. Den står under en mängd smärre chefer, oafhängige af hvarandra, är i allmänhet fredligt sinnad, hvilken sinnesstämning man genast kan förutsäga, då man sett deras dans och sång, hvilka äro skiljde från den krigiska Ammoazulu-stammens såsom natt från dag. Dansen består nemligen i ett långsamt och graciöst rörande af armarne, hvarunder de vända sig rundt omkring och hvar och en synes agera för sig. Sången är af en långsam takt, ofta förändrad till ett skickligt hvisslande och mest ackompagnerad af knäppnicgar, i takt med fingrarne. Männerne draga en smal lädergördel, tätt slutande om länderne och baktill försedd med ett rundadt skört: öfver axlarne ett större skinn såsom kappa, räckande till knävecken med hårsidan inåt, samt svansen hängande mellan skuldrorna. Omskärelsen är i bruk hos dem. En del bära en mössa celler hatt på hufvudet, den sednare är konformig, vanligen af Antelopetaurinhud. En del bär långt hår och då rätt uppstruket ur pannan, eller afrakar några tum rundt omkring från härgränsen. Den utstående kindbågen mellan ö gat och örat på begge sidor af ansigtet skära de i stycken att derigenom en knöl uppstår. Under fötterna bära de sandaler. Remmen, som fasthåller dessa, går emellan stortån och den dernäst, hvarigenom de äro mycket skilda. Deras vapen äro de vanliga assagaier, kiris eller kastklubbor och yxor af åtskillig form. Kring halsen bära de hvarjehanda prydnader, ofta bestående af de feta och stinkande tarmarne af vilat c., hvilket de ock begagna som armband. En gång bland andra såg jag min ene Basuto (vapendragare) förrätta sin toilett på följande vis: Vi träffade benranglet af en Elandstjur, hvarmed han krossade med en större sten benpiporna och uttog den förskräckligt stinkande mergen, samt besmorde dermed hela sin kropp, men särdeles håret, så att det glänste af fettdropparne och att stanken var nära nog odräglig; kort härefter funno vi ett binäste, och då vi ätit oss mätte af honungen, smorde han resten äfven i sitt hår, och sade sig nu vara rätt i ordning för att med framgång kunna söka gunst af sin stams skönheter. Massilikari hade före emigranternes ankomst utplundrat större delen af Basutocheferne på boskap, och de stodo under hans befäl tills Emigranterne fördrifvit honom. Då de ännu egde boskap, tillbytte de sig hustrur härför; men nu nödgas de flerestädes såsom bytesmedel begagna vildt, som de fälla under sina jagter. Dessa tillgå sålunda: i en skogig trakt, hvarest en mängd vildt vistas, göra de af en törnig acacias qvistar en ofantlig hägnad, som från en punkt utgår med 2:ne mer och mer divergerande armar. På insidan är en mängd smärre hålor af flere fots djup och i spetsen cen större grop; alla dessa täckas med qvistar. När de nu anställa jagten, samla de sig i stor mängd och jaga det vilda in i denna hägnad, då det vanligen flyr längs sidorna och mnedfaller i de smärre groparne; skulle det lyckas förbikomma dessa, så faller det säkert i den större, i armarnes föreningspunkt varande gropen, hvarest det sedan dödstickes med assagaier. Afven fånga de en mängd smärre vildt med hundar, hvaraf de uppföda en otrolig mängd. Deras språk öfverensstämmer i flera ord med Amazulustammens, men skiljer sig hufvudsakligen genom den mängd r, som deruti förekomma; hvilken bokstaf i Zuluspråket är sällsynt. Så t, ex. säger en Zula Mafuta och en Basuto: Mafura (fett); Zula: Pisi, Basuto: Piri (hyena) c. Deras kraaler äro omgifna af en cirkelformig stenmur; men inom denna ligga hyttorna spridda utamw särdeles ordning; deäro dock väl byggda, runda och försedda med spetsiga tak. Taket består af träd, täckt med hvass och gräs, är stort, så att det bildar en skärm rundt omkring hyttan, i skuggan af hvilken de arbeta. Väggarne äro af sten eller trädpålar och vass, väl och jemt öfversmorde! med lera. Vanligen är hvarje hytt delt i 2:ne afdel!ningar. rr mm mm. oo AA mSd0rD nm cs nm Men jag återkommer till min resetour. Ännu ett par dagsresor hade vi banad väg, nemligen till den här belägna saltpannan, hvarest en! del af emigranterne hemta sitt salt. En temligen hög, enslig, skogbevext, stympad bergskulle höjer sig ifrån den skogiga slätten, och, uppkommen på kanten af densamma, visar sig på ett ansenligt djup en ofantlig rund vattenreservoir, på ala sidor omgifven af de höga skogbevexta kanterna. Saltlagret ligger vid stranden på ett par fots djup, betäckt af gyttja och vatten, men blir djupare och djupare betäckt utåt, så att, enligt infödingarnes försäkran, för några år sedan en elefant, af dem jagad och tagande sin tillflykt pit, drunknade i gyttjan ch försvann. Jag sjelf, sedan jag sårat en Hemantopus melanopterus i vingen, och förföljande densamma, var äfven nära nog att der få qvar tanna; deek lyckades jag utarbeta mig, helt fullsinord och oigenkännelig. Vi färdades nu utan någon banad väg i östlig riktning, ständigt genom skog, mest bestående af olika arter acacier, och nådde, ester en lång färd. Andoden (infödingarnes Sqane)

18 januari 1843, sida 2

Thumbnail