som hafvet, sluta sig till horizonten i ett blånande fjerran och hvarest det rundt spejande ögat förgäfves söker ett träd eller buske. Här beta i spridda grupper otaliga skaror af vildt; quaggan, gnun, springbocken, bläsbocken och hartlebesten utgöra de allmännaste. Ibland dessa tilldrager sig gnun den största uppmärksamheten genom sina tusende olika krumbugter och språng, skyndande än emot äskådaren, än äter flyende, uppsparkande den torra jorden, så att ett moln af dam endast visar dess väg, piskande sig sjelf med sin hvita svans, för hvarje slag ökande sin fart. Dolåit i det höga gräset och vattengölarne, lurar det förskräckliga lejonet; det af törst plågade vilda nödgas att närma sig och blir dess rof. Den af ben hvitmenade omkretsen a dessa vattenställen utgöra det tydligaste bevis härför. Vid Rhinosterfloden träffar man åter de första acacier i spridda dungar. Nu följer Vaal-rivier elier Gula-floden, en af Oranjefiodens förnämsta grenar. Den är ansenligen bred, menj. vid min passage var den ej mer än 4 å 4 V alnl. djup; regntiden år den ofta flera månader ofarbar. Den sköna floden kommer nu i ordningen (emigranternes Moie-rivier); den har sitt namn deraf, att dess vatten flyter nästan jemnt med bräddarne, hvarigenom det lätt kan utledas till vattnande af fältet. Den uppstår af tvenne starka källådror och kastar sig i Vaal-rivier efter ett kort lopp. Emigranterne ämna här vid Moie-rivier anlägga en stad, och några få i sanning anspråkslösa hus äro redan färdiga. Några timmars väg härifrån i östlig direktion är en ofantlig underjordisk, af naturen bildad håla belägen, hvarest vid emigranternas ankomst en kaffer-chef med sitt folk logerat. Ty värr! gaf jag mig nu cj tid att besöka densamma, i hopp att ännu en gång äterkomma till denna trakt. Enligt beskrifning leder en trång öppning till denna dunkla boning, i Hvars inre en underjordisk bäck sorlar. Dess invånare hafva en längre tid uthärdat en belägring af den fördrifne Dingaans broder, Masilikari, den fruktade chefen för Ossani-stammen; men som de väl försett sig med kaffer-korn, ete., till proviant, tröttnade han och gaf order till storm; denna afslogs åtskilliga gånger. Nu päåfanns att medelst eld qväfva de olycklige inneslutne, till följe hvaraf en ofantlig stockeld upptändes. framför ingången; men röken inträngde ej, och den mäktige höfdingen öfvergaf slutligen sitt förehafvande och lemnade dem i ro. Sistlidne år hafva dock cemigranterne i sin faderliga omsorg tvungit dem att utflytta och tillegnat sig större delen af folket såsom lifegne. Efter ett par dagars färd vidare visar sig Makkalis väldiga bergrygg, sträc-. kande sig i öster och vester. Dess namn hos infödingarne är Paama. Jag påskyndade nu min färd med brinnande oro, för att, så hastigt som möjligt, nå det för mig liggande målet, och undersöka innehället af dess skogbeklädda sidor: . Vid ett besök hos en af emigranterne, som mnedslagit sina bopålar på bergets södra sida, och var en broder till kommendant Potgieter, såg jag här redan åtskilliga fruktträd, vinrankor, etc., planterade, en herrlig gulnande hveteåker, etc., och erhöll en den angenämaste underrät-: telse, att nemligen den välbekante Zeyher befann sig med tvenne engelska naturalister på andra sidan berget. Ankommen dit, besökte jag deras läger; och besåg på en gång en mängd af landets naturprodukter; ty dessa herrar hade redan vistats här ett halft års tid, och hade flera djurarter lefvande och tämde. De voro här för lord Stanleys räkning, förträffligt equi-! perade, men återvände, ty värr! några dagar efter min ankomst. Med den så anspråkslöse och intressante: Zeyher förflögo hastigt några timmar, och jag begaf mig sedan vidare till ett ställe, hvarest en mindre bäck från Makkalis berg kastar sig i Krokodilfloden, längs hvars stränder tårpilarne (Salix gariepina) stå, lutande sina gröna, sörjande hufvuden emot den stilla vattenytan, under hvilken, dolda i djupet, de förskräckliga amfibier, som gifvit floden sitt namn, talrika lura. På denna landtunga, bland acacierne, uppslog jag den 46 November mitt tält, och ordnade, med tillhjelp af Villem och mina Kaffrer, mitt läger. Nu följde en tid af beständig sysselsättning, under hvilken den skriande ugglan och den tjutande hyenan funno mig ännu va ande, oeh då sångfåglarnes tidiga sång grymt afbröts af min bössas knall. Vid Januari månads ingång började jag inpacka och bereda mig för en färd till kommendant Potgieter, för att erhålla tillstånd att gå vidare samt proviant; men cen fatal händelse uppsköt min afresa flera dagar. Se här i matta drag skildringen af denna katastrof: Det var den 3 Januari — cen af dessa mörka aftnar, då den hastigt uppkommande, tjutande stormen jagade svarta moln öfver himmelen, och tvang de, rundt omkring mitt läger stående akacierna att suckande böja sina sköna, gullblommiga kronor. Jag och Villem sutto på en stråmatta, samspråkande i mitt tält, under det vi drucko vårt the, då vi i hast hörde de, i den täta kraalen stående oxarna förskräckta fnysa och blåsa. Genast insågs anledningen, och jag afsköt tvenne skott åt den sidan, hvarifrån fienden nalkades. Detta afskräckte honom dock ej att komma ännu närmare, då vi -ej längre voro i stånd att qvarhälla oxarne i kraalen, hvilka utbröto och togo flykten. Dånet af de flyende bortdog småningom; men det dröjde ej länge, innan vi hörde några tunga suckningar, afbrutne dä och då afettsaktal bölande. I den dunkla natten kunde yi ej undsätta den döende, hvilken följande morgon befanns vara den bästa oxen, som drog närmast vagnen (akter om). Vi följde nu de öfriga fiyendes spår; men jag återvände ensam, hämndgirig, efter några timmars vandrande, för att inrätta ett sjelfskott vid den mördade, och lät Villem och Ja allena fortsätta sökandet efter de andra. Ankommen till den döde, som jag, sakta smygande, nalkats, i afsigt att fälla en af de talrika gamar, som infunnit sig rundt omkring honom, hör jag i hast något uppspringa i det täta snår, vid hvilket oxen var fälld, och såg genast det flyende, fruktansvärda lejonet på nägra stegs afstånd ifrån mig. Jag instack nu en lång stake i den öppnade busken på den fallne, och upphängde på densamma min näsduk, för att afbälla foglarne, samt vandrade till vagnen. Straxt derpå återvände jag med Umslululu, son bar en yxa och att tennfat, för att i densamma hemta en del fett och kött. Åter hade djurens konung infunnit sig, flydde då v. nälkades, men denna gång mera ogerna, ultryckande sin harm i några starka, korta rytningar. Ehast inrättade jag sjelfskottet med min dubbelbössa, såna begge skotten på en gång ! skulle afgå, men jaZ vågade ej spänna hanarne förr ee hn AA a PNL aga oe Ta — F.tA oo AL Nm —ÅA RR mm LM -— — s— — -— JV LA PR AR —KL -— te un