som hafvet, sluta sig till horizonten i ett blånande
fjerran och hvarest det rundt spejande ögat förgäfves
söker ett träd eller buske. Här beta i spridda grup-
per otaliga skaror af vildt; quaggan, gnun, spring-
bocken, bläsbocken och hartlebesten utgöra de all-
männaste. Ibland dessa tilldrager sig gnun den stör-
sta uppmärksamheten genom sina tusende olika krum-
bugter och språng, skyndande än emot äskådaren, än
äter flyende, uppsparkande den torra jorden, så att ett
moln af dam endast visar dess väg, piskande sig sjelf
med sin hvita svans, för hvarje slag ökande sin fart.
Dolåit i det höga gräset och vattengölarne, lurar det
förskräckliga lejonet; det af törst plågade vilda nöd-
gas att närma sig och blir dess rof. Den af ben hvit-
menade omkretsen a dessa vattenställen utgöra det
tydligaste bevis härför. Vid Rhinosterfloden träffar
man åter de första acacier i spridda dungar. Nu
följer Vaal-rivier elier Gula-floden, en af Oranjefio-
dens förnämsta grenar. Den är ansenligen bred, menj.
vid min passage var den ej mer än 4 å 4 V alnl.
djup; regntiden år den ofta flera månader ofarbar.
Den sköna floden kommer nu i ordningen (emigran-
ternes Moie-rivier); den har sitt namn deraf, att dess
vatten flyter nästan jemnt med bräddarne, hvarigenom
det lätt kan utledas till vattnande af fältet. Den
uppstår af tvenne starka källådror och kastar sig i
Vaal-rivier efter ett kort lopp. Emigranterne ämna
här vid Moie-rivier anlägga en stad, och några få i
sanning anspråkslösa hus äro redan färdiga. Några
timmars väg härifrån i östlig direktion är en ofantlig
underjordisk, af naturen bildad håla belägen, hvarest
vid emigranternas ankomst en kaffer-chef med sitt
folk logerat.
Ty värr! gaf jag mig nu cj tid att besöka densam-
ma, i hopp att ännu en gång äterkomma till denna
trakt. Enligt beskrifning leder en trång öppning till
denna dunkla boning, i Hvars inre en underjordisk
bäck sorlar. Dess invånare hafva en längre tid ut-
härdat en belägring af den fördrifne Dingaans broder,
Masilikari, den fruktade chefen för Ossani-stammen;
men som de väl försett sig med kaffer-korn, ete., till
proviant, tröttnade han och gaf order till storm; denna
afslogs åtskilliga gånger. Nu päåfanns att medelst eld
qväfva de olycklige inneslutne, till följe hvaraf en
ofantlig stockeld upptändes. framför ingången; men
röken inträngde ej, och den mäktige höfdingen öfver-
gaf slutligen sitt förehafvande och lemnade dem i ro.
Sistlidne år hafva dock cemigranterne i sin faderliga
omsorg tvungit dem att utflytta och tillegnat sig större
delen af folket såsom lifegne. Efter ett par dagars
färd vidare visar sig Makkalis väldiga bergrygg, sträc-.
kande sig i öster och vester. Dess namn hos infö-
dingarne är Paama. Jag påskyndade nu min färd
med brinnande oro, för att, så hastigt som möjligt,
nå det för mig liggande målet, och undersöka inne-
hället af dess skogbeklädda sidor: . Vid ett besök hos
en af emigranterne, som mnedslagit sina bopålar på
bergets södra sida, och var en broder till kommen-
dant Potgieter, såg jag här redan åtskilliga fruktträd,
vinrankor, etc., planterade, en herrlig gulnande hve-
teåker, etc., och erhöll en den angenämaste underrät-:
telse, att nemligen den välbekante Zeyher befann sig
med tvenne engelska naturalister på andra sidan ber-
get. Ankommen dit, besökte jag deras läger; och
besåg på en gång en mängd af landets naturproduk-
ter; ty dessa herrar hade redan vistats här ett halft
års tid, och hade flera djurarter lefvande och tämde.
De voro här för lord Stanleys räkning, förträffligt equi-!
perade, men återvände, ty värr! några dagar efter min
ankomst. Med den så anspråkslöse och intressante:
Zeyher förflögo hastigt några timmar, och jag begaf
mig sedan vidare till ett ställe, hvarest en mindre
bäck från Makkalis berg kastar sig i Krokodilfloden,
längs hvars stränder tårpilarne (Salix gariepina) stå,
lutande sina gröna, sörjande hufvuden emot den stilla
vattenytan, under hvilken, dolda i djupet, de för-
skräckliga amfibier, som gifvit floden sitt namn, tal-
rika lura. På denna landtunga, bland acacierne,
uppslog jag den 46 November mitt tält, och ordnade,
med tillhjelp af Villem och mina Kaffrer, mitt läger.
Nu följde en tid af beständig sysselsättning, under
hvilken den skriande ugglan och den tjutande hyenan
funno mig ännu va ande, oeh då sångfåglarnes tidiga
sång grymt afbröts af min bössas knall. Vid Januari
månads ingång började jag inpacka och bereda mig
för en färd till kommendant Potgieter, för att erhålla
tillstånd att gå vidare samt proviant; men cen fatal
händelse uppsköt min afresa flera dagar. Se här i
matta drag skildringen af denna katastrof:
Det var den 3 Januari — cen af dessa mörka aft-
nar, då den hastigt uppkommande, tjutande stormen
jagade svarta moln öfver himmelen, och tvang de,
rundt omkring mitt läger stående akacierna att suc-
kande böja sina sköna, gullblommiga kronor. Jag
och Villem sutto på en stråmatta, samspråkande i
mitt tält, under det vi drucko vårt the, då vi i hast
hörde de, i den täta kraalen stående oxarna för-
skräckta fnysa och blåsa. Genast insågs anledningen,
och jag afsköt tvenne skott åt den sidan, hvarifrån
fienden nalkades. Detta afskräckte honom dock ej
att komma ännu närmare, då vi -ej längre voro i
stånd att qvarhälla oxarne i kraalen, hvilka utbröto
och togo flykten. Dånet af de flyende bortdog små-
ningom; men det dröjde ej länge, innan vi hörde nå-
gra tunga suckningar, afbrutne dä och då afettsaktal
bölande. I den dunkla natten kunde yi ej undsätta
den döende, hvilken följande morgon befanns vara
den bästa oxen, som drog närmast vagnen (akter om).
Vi följde nu de öfriga fiyendes spår; men jag åter-
vände ensam, hämndgirig, efter några timmars van-
drande, för att inrätta ett sjelfskott vid den mördade,
och lät Villem och Ja allena fortsätta sökandet efter
de andra. Ankommen till den döde, som jag, sakta
smygande, nalkats, i afsigt att fälla en af de talrika
gamar, som infunnit sig rundt omkring honom, hör
jag i hast något uppspringa i det täta snår, vid hvil-
ket oxen var fälld, och såg genast det flyende, fruk-
tansvärda lejonet på nägra stegs afstånd ifrån mig.
Jag instack nu en lång stake i den öppnade busken
på den fallne, och upphängde på densamma min näs-
duk, för att afbälla foglarne, samt vandrade till vag-
nen. Straxt derpå återvände jag med Umslululu, son
bar en yxa och att tennfat, för att i densamma hemta
en del fett och kött. Åter hade djurens konung in-
funnit sig, flydde då v. nälkades, men denna gång
mera ogerna, ultryckande sin harm i några starka,
korta rytningar. Ehast inrättade jag sjelfskottet med
min dubbelbössa, såna begge skotten på en gång !
skulle afgå, men jaZ vågade ej spänna hanarne förr
ee - hn AA a PNL aga oe
Ta - — F.tA oo AL
Nm —- ÅA RR mm LM
-— — s— — -— JV LA PR AR —- KL
-— te
un