sten, endast han kan förete borgenärernes försäkran att de mot honom ej yrka ansvar för vårdslöst elle bedrägligt förhållande; kan derföre samma auktorite äfven förordna honom att under konkurstillstånde förrätta annan tjenst i högre grad? Man torde snarligen komma i erfarenhet af hvad vederbörande makt hafvande tänka derom. RTL ENN nn — Uti Skara tidning läses följande artikel: Är den så kallade predikosjukan en yttring a nalurlig animal magnetism? Insändaren, som under fortsatta iakttagelser funnit anledning till den; i ofvanstående fråga uttryckta förmodan, har sinsimellan jemfört predikosjukans symptomer, så vidt de äro honom bekanta, med symptomerna af den animala magnetismen, sädana dess sistnämnda framställas i öfverkirurgen C. A. FT. Kiuges Versuch einer Darstellung des animalischen Magzgnetismus, als Heilmittel (Berlin 1844), och några fä andra, insändaren tillgängliga skrifter öfver den animala magnetismen. Resultatet af denna jemförelse kan väl icke anses såsom pålitligt, emedan insändaren är i medicinen alldeles olärd; men den meddelas dock här, i aligt alt underställas de sakkunnigas närmare undersökning. Oberäknad den sjukliga stegring i nervoch muskelsystemets verksamhet, hvilken synes utgöra predikosjukans, med den animala magnetismen gemensamma, allmänna och fortfarande verkning, har ins. trott sig finna en likhet i följande speciella och föränderliga förhållanden: Tyngd öfver hufvudet; en brännande heta i maggropen; krälning och stickning i extremiteterne; ryckningar och skakningar i serskilda kroppens delar; nedfallande och afdåning, stundom med en djup suck, hvarefter patienten, för en stund, väl merändels förblifver i ett så känslolöst tillstånd, att han icke erfar ringaste intryck af en stark röst, bvarmed ban tilltalas, eller af en knappnål, hvarvid han djupt stickes, 0. s. v., men någon gäng både hör, då han tilltalas, och svarar på gjorda fr; gor, hvarmed han tilltalar alla med ordet Du; patientens förmåga, att i detta tillstånd hålla tal, ofta med bättre sammanhang, med lifligare deklamation och i renare språk, än man af honom kunde förvänta; hans merändels ihärdiga försäkran, att han befinner sig ovanligt väl, och aldrig förr varit så lycklig; hans vedervilja mot läkemedel och obenägenhet att befrias ur sitt sjukdomstillstånd ; hans obehag för vissa ord och talesätt; hans försäkran, att orden blifva honom gifna af någon annan, när han i sofvande tillståndet talar; hans i allmänhet stilla och fromma sinnesstämning; hans benägenhet för fixa idcer, visioner och förutsägelser; hans ömtålighet för hvarje yttring af ovilja, serdeles med afseende på hans sjukdomstillstånd; hans sympati och apati i förbällande till serskilda personer; patienternas välvilja och tillgifvenhet för hvarandra, hvilken bos de predikosjuka, serdeles hos barn, yttrar sig i glädje öfver deras sammanvaro, samt i inbördes smekningar; att fallenheten för sjukdomen är störst hos menniskor af sanguiniskt-koleriskt temperament, större hos barn och ungdom, än hos fullvuxne och äldre, samt större hos qvinnor, än hos män. Andra likheter, hvilka ins. trott sig upptäcka, förbigås här, emedan de äro mindra i ögonen fallande. Ins. kan dock icke underlåta att kortligen omnämna de rön, han gjort om magnetens och svaflets verkningar på ätskilliga af predikosjukan svårare angripne barn. Magneten, lagd på den sjukes panna, sedan han afdomnat och börjat tala, gjorde på honom ett så starkt intryck, att han för en stund tystnade och ibland alldeles uppvaknade, oaktadt andra och vanligare sätt, alt tysta en talande och väcka en sofvande, på nämnde person icke med någon framgång kunnat användas. Svaflet gjorde på den sjuke, sedan ban, i vakande tillståndet, en stund hållit det i handen, den verkan, att han tyckte det mildra, såsom några sade, eller värma och göra en god dragjning uppåt armbågen, såsom andra uttryckte sig). ) Gegen den mineralischen Magnet ist der Somnambul noch weit empfindlicher, als gegen die Metalle, u. Sv. Kluge I. kap. S. 470, Schwefel ergritt er (der Somnambul) mit der grössten Heftigkeit ... und bezeigte ungemeine Freude äber seinen Besitz. I. c. 5. 469. TLANDSORT SR YIT RR