dem. De fingo veta det och togo saken allvarsamt; som riktiga barn hafva de, i stället att anfalla henne, anfallit hvarandra och låtsat duellera. Man har strukit ut dem och grefve de Preilly har i ersättning låtit stänga in sin fru och vill inte mer höra talas om henne. Hvad som är det värsta, är att åtlöjet blandat tig i saken och att man dömt grefvinnan för framtiden till en uppfostringsanstalt. — Ingenting är mera sant. Man har skickat hem de tre olycklige pagerne. Den yngsta, Marchien, var intim vän med chevalier Florac: de gjorde smånätta, sentimentala vers tillsammans. Hertiginnan gjorde ingen anmärkning, utan förblef tankspridd och upphörde alt sysselsätta sig med hvad som tilldrog sig omkring henne. — Ni känner förmodligen den stora tvisten om Zaire, markis? frågade spanska ambassadören, som smickrade sig att vara mycket hemma i litteraturen, — Nej; men det är väl en af de gamla, vanliga tvisterna. -— Tvertom, den är helt ny. Madame Fanny de Beauharnais och madam de St. Priest hafvå helt nyss tagit notis om den stackars Zaire. De hafva diskuterat motiverna för pjesen och en ytterst liflig polemik har uppstått, hvari de fått många partigängare å ömse sidor. Frågan år, hvilket är bäst, att veta, sin älskare vara död, eller att han älskar en annan? — Hvad mig angår, sade markisinnan, så tvekar jag icke; jag skulle heldre döda honom sjelf, än att lida en trolöshet. — Ack, min fru! sade markis de Boiderouse, man ser väl alt ni aldrig älskat någon.