dem. De fingo veta det och togo saken allvar-
samt; som riktiga barn hafva de, i stället att an-
falla henne, anfallit hvarandra och låtsat duellera.
Man har strukit ut dem och grefve de Preilly
har i ersättning låtit stänga in sin fru och vill
inte mer höra talas om henne. Hvad som är
det värsta, är att åtlöjet blandat tig i saken och
att man dömt grefvinnan för framtiden till en
uppfostringsanstalt.
— Ingenting är mera sant. Man har skickat
hem de tre olycklige pagerne. Den yngsta, Mar-
chien, var intim vän med chevalier Florac: de
gjorde smånätta, sentimentala vers tillsammans.
Hertiginnan gjorde ingen anmärkning, utan för-
blef tankspridd och upphörde alt sysselsätta sig
med hvad som tilldrog sig omkring henne.
— Ni känner förmodligen den stora tvisten om
Zaire, markis? frågade spanska ambassadören, som
smickrade sig att vara mycket hemma i littera-
turen,
— Nej; men det är väl en af de gamla, van-
liga tvisterna.
-— Tvertom, den är helt ny. Madame Fanny
de Beauharnais och madam de St. Priest hafvå
helt nyss tagit notis om den stackars Zaire. De
hafva diskuterat motiverna för pjesen och en yt-
terst liflig polemik har uppstått, hvari de fått
många partigängare å ömse sidor. Frågan år,
hvilket är bäst, att veta, sin älskare vara död,
eller att han älskar en annan?
— Hvad mig angår, sade markisinnan, så tve-
kar jag icke; jag skulle heldre döda honom sjelf,
än att lida en trolöshet.
— Ack, min fru! sade markis de Boiderouse,
man ser väl alt ni aldrig älskat någon.