TEATER. Fru Enbom hade på sin afskedsrecett i Lördags afton på den kungliga teatern att fägna sig af all deles fullt hus, och emottog ss med mycken välvilj: af publiken. Sjelf uppträdde recettagerskan nu efter en lång tids tystnad, på denna teater, ut den förut annoncerade scenen ur Sjöfröken : Malcolms roll, samt uti Fra Diavolo, der hon hade den engelska ladyns parti. Man kan icke annat än beklaga, att en röst, med så rika ressurser, som Fru Enboms, icke ifrån början blifvit uppöfvad för någon skicklig mästare. Nu kan man endast beundra styrkan, klangen och omfånget tonerna, men det blir alltid mycket som återstår för uppfyllandet af de fordringar, publiken numera gör sig på konstnären. Likväl bör det med rättvisa sägas, att fru Enbom uti partiet ur Sjöfröken hade några rätt lyckliga ögonbliek. Också är den aria hon här sjunger rätt tacksam. Herr Strandberg uppträdde första gången i Fra Diavolos rell, och gjorde det väl, ja till och med utmärkt: det var med serdeles nöje publiken fann Hr Strandberg denna afton upprymd, kedig, liflig och munter, med ett ord, helt och hållet i rollens anda. Sina partier sjöng han med verve och smak, isynnerhet serenaden i ardra akten, hvilken med undantag af ett par takter i första början, som gingo litet sönder, gafs så förträflligt, att ingenting deri återstod att önska, och publiken var äfven så intagen deraf, att den nästan med en mun begärde da eapo, och de båda banditerna, som redan voro med ena benet inne genom fönstret, fingo krypa ut igen, och hålla sig undan till dess Fra Diavole hade sjungit om visan ännu en gång. Med ett ord, Herr Strandberg) var charmant och vi ha icke någonsin hört honom så fullkomligt till sin fördel. — Mamsell Fundin såsom Zerlina var äfven ganska tillfredsställande. Hon återgaf det oskuldsfulla koketteri, som ligger i denna roll, med nätthet och utan all affektation, rörde sig med grace och var rätt täck i scenen framför spegeln. Derjemte, och som musiken i denna operett öfverhulvud är enkel och populär, äfven i Zerlinas parti och krafterna icke behöfva öfverspännas, utförde hon sina sångaumror rent och smakfullt. Med ett ord, vi tro att Mamsell Fundin alltid med fördel bör bibehållas i denna roll. Deremot var det klent med Hrr Kinnmanson och Wennbom i duetten sista akten, ehuru de annars spelade rätt bra och äro lyckligt maskerade. Såsom postskriptum tage wi oss friheten fråga, om det icke kunde vara på tiden, att låta det goda folket vid värdshuset i Terracina sluta med att räkna sina pengar i franskt mynt; om det då ändteligen skall vara något annat än det IHalienska, som är landets eget, så kunde det ju lika serna gå på uti våra gamla hederliga Rdr, skilingar och runstycken. De äro visst bra simpla för en svensk teater, men kunde ända gå an så länge direktionen sjelf icke försmår dem såsom petalning för billjelterna. -— Utom dessa stycken MSUDETRETLTTTRLTETERTLT TFA ITITRTRS BASE TIERP