fattade i honom, hastigt yttrade: hvad vill du mig? samt att patrullkarlen helt förvånad lät sin fånge undkomma. — Weber tillade, att han hört någon till vaktmanskapet yttra: gå er väg och skaffa hit annan patrull från högvakten, men vittnet kände ej den som yttrade detta. Uppå parternes begäran uppsköts målet af Rätten, som afsade, att den icke kunde fästa något afseende på motpartens begäran, att vittnena måtte förse sig med prestbetyg, samt att, jemte öfrige parter och vittnen, konduktören Kemner, vid hemtnings påföljd, och vittnet, tobakshandlaren Stoltz, vid 6 Rdr 32 sk. vite, borde den 47 Dec. sig inställa. Den 47 D:cember. Sedan de flesta inkallade personer tillstädeskommit, anförde Konduktören K.mner, att han helt och hållet bestred sannfärdigheten af uppgifterna, att han på något sätt våldfört Wahlfeldt eller Klingström, och att han oqvädat någon. Han hade väl bedt Klingström stadna qvar, men denne hade sjelf satt sig på en stol och Kemner med honom vänligt samtalat, samt öfverenskommit, att båda skulle dagen derpå träffas och i godo uppgöra saken. — Löjtnanten Klingström vidhöll deremot, att sakon så passerat, som han uppgifvit. Audttör Orange yrkade, att angifvelserna mot Kemner måtte lemnas utan afseende, såsom uppenbarligen tillkomne för att utestänga Kemner frän vittnesmål. Vid vittnesmålens justering tillade: Spisqvartersidkerskan Lindberg, att löjtnant Wahlfeldt, genast vid det han nedkommit från trappan, angreps och infördes i rummet, och först der slog omkring sig; att, sedan officerarne första gången aflägsnat sig, bagaren Grundström tvättat sig i hufvudet inne i Frösslunds rum, utan att vittnet dock såg om han var bludig, samt att källarlärlingen Engströms skjorta var sönderrifven. Pigan Norström, att slagsmålet redan var börjadt då hon nedkom i förstugan. Pigan Wallerström, aw hon, emedan konduktören Kemner vid förra förhöret var frånvarande, förgätit nämna, att äfven han biträdt vid löjtnant Wahlfeldts införande i Frösslunds rum. Pigan Stark, avt hon igen! vänt Kemner, såsom den der förbjudit Klingström att gå bort, samt att Frösslund, då hon ville öppna porten och utsläppa officerarne, förbjudit henne det, under uppgift, att han först ville veta deras namn. — Konduktören Kemner och källarmästaren Frösslund bestredo de mot dem sålunda gjorda uppgifter. Pigorna Malmqvist och Bergqvist, att det varit de, hvilka, på sätt vittnet, bokh. Nyström uppgifvit, ropat till de nedanför stående officerarne, att deras kamrat skrek, m. m, samt att de för dessa öfverilade yttranden ej haft annan grund, än att de hörde buller och högljudt tal från förstugan. Samtlige vittnena förklarade, att deicke visste hvem, som öppnat porten, då oflicerarne första gången aflägsnade sig. Följande vittnen afhördes: Undervägarn Sundin hade kommit till porten af Malmens källare i det ögonblick, officerarne och stadsvakten ingingo, samt sett bultningarne på inre dörren och huru löjtnant Virgin skaffade sig och begagnade yxan. Under tiden hade löjtnant Tegner till en stadsvaktspatrull yttrat: gå er väg, fälondar! t; eller plymlar,, vittnet var ej säkert på hvilketdera ordet blifvit nyttjadt, och hade soldaten, under förmälan, att de hade der intet att göra, aflägsnat sig. Vittact hade då gått ut på gatan för att skaffa annan vakt; men då vittnet hört den genom fönstret utkomne källarlärlingen Sohlberg ropa på vakt, under yttrande, att de i rummet innevarande slogo ihjäl källarmästarn, hade vittnet genom fönstret ingält i rummet, och der funnit officerarne i begrepp att bortgå, men konduktör Kemner; på Frösslunds uppmaning, ställa sig i vägen för Klingström, som gick sist, och tillsäga honom stadna qvar. Denna tillsägelse hade Virgin utan invändning åtlydt och satt sig ned på en stol vid dörrem, nvarefter vittnet börtgick. Utkommen på gatan hade Sundin hört Frösslund uppmana vakten, att fasttaga Tegnår, såsom den der sig våldsammast förhållit. — Den vaktkarl, till hvilken Tegnår fällt ofvanhämnde oqväde, tilltrodde sig vittnet ej kunna igenkänna, äfven om den honom föreställdes; men sedan de i förmaket tillstädesvarande 3 -stadsvaktssodaterne inkommit, förklarade Sundin, att han bestämdt igenkände korporalen Wetterqvist, såsom den, till hvilken oqvädet blifvit yttradt. — Wetterqvist förnekade alldeles, att någon oqvädat honom, och löjtnant Tegner förklarade sig så, att om han till någon stadssoldat yttrat, att de ej hade der att göra, så skulle det varit till sådane, som infunnit sig af nyfikenhet, och ej i egenskap af patrull. Kanslisten Möller fann Sundins berättelse i fiera afseenden vacklande, och hemställde, att denne måtte förvisas till presten och skaffa sig dess betyg. Auditör LOrange bestred detta. Tobakshandlaren Stoltz berättade, att han, som i sällskap med kanslisten Wallenberg och notarien Pontan ankommit till källaren, på fråga hvad å färde var, fått till svar, att inan derinne Höll på att slå ihjel en karl, samt sett flera qvinnor i fönstren en trappa upp, af hvilka en nedkastat portnyckeln, hvarefter vittnet, som stådnat qvar på gatan, dåde örige och vakten ingingo, hörde någon i förstugan högljudt yttra: mitt namn är löjtnant Tegner. Kort derpå