fattade i honom, hastigt yttrade: hvad vill du mig?
samt att patrullkarlen helt förvånad lät sin fånge
undkomma. — Weber tillade, att han hört någon
till vaktmanskapet yttra: gå er väg och skaffa hit
annan patrull från högvakten, men vittnet kände ej
den som yttrade detta.
Uppå parternes begäran uppsköts målet af Rätten,
som afsade, att den icke kunde fästa något afseende
på motpartens begäran, att vittnena måtte förse sig
med prestbetyg, samt att, jemte öfrige parter och
vittnen, konduktören Kemner, vid hemtnings påföljd,
och vittnet, tobakshandlaren Stoltz, vid 6 Rdr 32 sk.
vite, borde den 47 Dec. sig inställa.
Den 47 D:cember. Sedan de flesta inkallade per-
soner tillstädeskommit, anförde
Konduktören K.mner, att han helt och hållet be-
stred sannfärdigheten af uppgifterna, att han på nå-
got sätt våldfört Wahlfeldt eller Klingström, och att
han oqvädat någon. Han hade väl bedt Klingström
stadna qvar, men denne hade sjelf satt sig på en
stol och Kemner med honom vänligt samtalat, samt
öfverenskommit, att båda skulle dagen derpå träffas
och i godo uppgöra saken. — Löjtnanten Klingström
vidhöll deremot, att sakon så passerat, som han upp-
gifvit.
Audttör Orange yrkade, att angifvelserna mot
Kemner måtte lemnas utan afseende, såsom uppen-
barligen tillkomne för att utestänga Kemner frän vitt-
nesmål.
Vid vittnesmålens justering tillade:
Spisqvartersidkerskan Lindberg, att löjtnant Wahl-
feldt, genast vid det han nedkommit från trappan,
angreps och infördes i rummet, och först der slog
omkring sig; att, sedan officerarne första gången af-
lägsnat sig, bagaren Grundström tvättat sig i hufvu-
det inne i Frösslunds rum, utan att vittnet dock såg
om han var bludig, samt att källarlärlingen Engströms
skjorta var sönderrifven.
Pigan Norström, att slagsmålet redan var börjadt
då hon nedkom i förstugan.
Pigan Wallerström, aw hon, emedan konduktören
Kemner vid förra förhöret var frånvarande, förgätit
nämna, att äfven han biträdt vid löjtnant Wahlfeldts
införande i Frösslunds rum.
Pigan Stark, avt hon igen! vänt Kemner, såsom den
der förbjudit Klingström att gå bort, samt att Fröss-
lund, då hon ville öppna porten och utsläppa office-
rarne, förbjudit henne det, under uppgift, att han
först ville veta deras namn. — Konduktören Kemner
och källarmästaren Frösslund bestredo de mot dem
sålunda gjorda uppgifter.
Pigorna Malmqvist och Bergqvist, att det varit de,
hvilka, på sätt vittnet, bokh. Nyström uppgifvit, ropat
till de nedanför stående officerarne, att deras kamrat
skrek, m. m, samt att de för dessa öfverilade yttran-
den ej haft annan grund, än att de hörde buller och
högljudt tal från förstugan.
Samtlige vittnena förklarade, att deicke visste hvem,
som öppnat porten, då oflicerarne första gången af-
lägsnade sig.
Följande vittnen afhördes:
Undervägarn Sundin hade kommit till porten af
Malmens källare i det ögonblick, officerarne och stads-
vakten ingingo, samt sett bultningarne på inre dörren
och huru löjtnant Virgin skaffade sig och begagnade
yxan. Under tiden hade löjtnant Tegner till en stads-
vaktspatrull yttrat: gå er väg, fälondar! t; eller plym-
lar,, vittnet var ej säkert på hvilketdera ordet blifvit
nyttjadt, och hade soldaten, under förmälan, att de
hade der intet att göra, aflägsnat sig. Vittact hade
då gått ut på gatan för att skaffa annan vakt; men
då vittnet hört den genom fönstret utkomne källar-
lärlingen Sohlberg ropa på vakt, under yttrande, att
de i rummet innevarande slogo ihjäl källarmästarn,
hade vittnet genom fönstret ingält i rummet, och der
funnit officerarne i begrepp att bortgå, men konduk-
tör Kemner; på Frösslunds uppmaning, ställa sig i vä-
gen för Klingström, som gick sist, och tillsäga honom
stadna qvar. Denna tillsägelse hade Virgin utan in-
vändning åtlydt och satt sig ned på en stol vid dör-
rem, nvarefter vittnet börtgick. Utkommen på gatan
hade Sundin hört Frösslund uppmana vakten, att fast-
taga Tegnår, såsom den der sig våldsammast förhållit.
— Den vaktkarl, till hvilken Tegnår fällt ofvanhämnde
oqväde, tilltrodde sig vittnet ej kunna igenkänna, äf-
ven om den honom föreställdes; men sedan de i för-
maket tillstädesvarande 3 -stadsvaktssodaterne inkom-
mit, förklarade Sundin, att han bestämdt igenkände
korporalen Wetterqvist, såsom den, till hvilken oqvä-
det blifvit yttradt. — Wetterqvist förnekade alldeles,
att någon oqvädat honom, och löjtnant Tegner för-
klarade sig så, att om han till någon stadssoldat ytt-
rat, att de ej hade der att göra, så skulle det varit
till sådane, som infunnit sig af nyfikenhet, och ej i
egenskap af patrull.
Kanslisten Möller fann Sundins berättelse i fiera
afseenden vacklande, och hemställde, att denne måtte
förvisas till presten och skaffa sig dess betyg. Audi-
tör LOrange bestred detta.
Tobakshandlaren Stoltz berättade, att han, som i
sällskap med kanslisten Wallenberg och notarien Pon-
tan ankommit till källaren, på fråga hvad å färde
var, fått till svar, att inan derinne Höll på att slå
ihjel en karl, samt sett flera qvinnor i fönstren en
trappa upp, af hvilka en nedkastat portnyckeln, hvar-
efter vittnet, som stådnat qvar på gatan, dåde örige
och vakten ingingo, hörde någon i förstugan högljudt
yttra: mitt namn är löjtnant Tegner. Kort derpå