-j klump: sammankrupen, liggande i de utfallna gla
1Iskärfvorne. Det vore mig omöjligt beskrifva den fas
som intog mig vid denna syn; jag trodde hon skur
Isig till döds. på glasbitarne och väntade mig få s
-Ihennes. mage: uppskuren och. tarmarne ute, men
Ivar det, Gud :ske lof! ej, endast glasskärfvor sutto fa
Ivid hennes kropp:och blod syntes obetydligt på mag
och bröst. - Vi försökte att fatta i henne;-jag ställd
Imig bakom hufvudet och tog henne under armarn
Imen då började hon kasta sig och sparka, så a
Jgumman måste släppa fötterne. och jag anstränga mi
Ttill det yttersta, att, halft bärande, med fötterne sli
pande, få henne in; men då jag kom till förstugn
dörren, kastade hon armarne på begge sidor om dö
Iren och höll sig på detta sätt mycket hårdt fast Ja
lyckades icke utan mycken svårighet att lossa armarnt
men då det kom till benen, satte hon fötterne i rak
Tvinklar och höll sig fast med dem på begge sidor, d
nödgades jag lägga henne ned, för att lösa dem oe
Iderefter få henne in på madrassen, hvarefter jag ick
tordes låta henne längre förblifva i fritt tillstånd, uta
tog en halsduk och bandt hennes händer, samt et
förkläde och bandt om fötterne.. Efter denn an
Isträngning var jag alldeles ur stånd, snart sagdt, at
röra mig, cmedan hon med otroliga krafter sökte hin
dra bindningen och dervid bita mig flere gånger
Min dotter sprang då i sin ångest upp till tullstugan
för att bedja nägre af vaktmästarne komma till hjelp
men blott en kom, som förklarade, att de öfriga p
intet vilkor ville gå med.
Den galna fortfor då att .-beständigt kasta sig u
bädden och vaktmästaren Dahlman att draga henn
dit, och mäste slutligen lägga sig öfver henne, för at
hålla henne qvar.
Klockan etter sex affördes hon till Sabbatsberg, a
fem personer, som hade fullt göra, att kunna reger
sig med henne, hyarunder hon äfven sökte att bitas
Nu lemnar jag till Kongl: öfverstäthälläreembetet
och hvarje tänkande menniskas omdöme, huru - de
kunde vara möjligt, att, efter allå de oerhörda mar
ter, hon på detta sätt tillfogade sig sjelf, hennes krop
kunde vara annat än på det ohyggligaste misshand
ad; och förefaller det, åtminstone mig, obegripligt
att hon icke derunder tillsatt lifvet.
Jag -förbigår att omröra de outsägliga qtal, son
under alla dessa sorgliga villdragelser varit min, ocl
de minas lott, nöjd med det egna medvetandet, at
hafva, efter bästa förständ, fullgjort min mennisko
pligt.
Sedan i Thorsdags har jag inhemtat underrättelse
det hustru Sandberg yttrat: att den olyckliga Joh
Blomberg, då hon den 2 dennes, om morgonen, vari
hos henne, skall sagt: Jag var tokig för en tid se
dan, för jag har syndat mycket, men då läste mi;
fru Bergman derifrån, på det sätt, att hon bad fö
mig, och då blef jag bättre. Hon är nu dödy Guc
välsigne hennes stoft! men aldrig har jag varit si
tokig, som jag nu är. Och anhåller jag ödmjukast
att hustru Sandberg härom må tillfrågas. - Möjliger
skulle nämnde qvinna, som syntes ega den olyckliga:
vänskap, kunna upplysa mycket, om ej äillslugheter
intalat henne, att framlemna den infama och till allt
delar grundlösa skriften, uppfylld af sqvallerhistorier
och må det tillåtas mig, at fästa Kongl. öfverståthål-
lareembetets uppmärksamhet vid, att då hustru Sand-
berg blef tillfrågad, hvem som författat densamma
icke derpå kunde svara, utan, sedan hon vändt sig
till inspektor Bergnehr, ban, efter längre betänkande
uppgalf sin uppsyningsman som författare... Stockholm
den 7 Januari 1843. J. N:son Stahre.
Lika lydande med den, till Kongl. öfverstäthållare-
embetet för polisärender den 7 Januari 4843 ingifnt
och i protokollet för samma dag intagna skrift, be
tygas ex officio
W. Stråle:
Då jag på apotekaren Stahres anmodan, Måndag:
aftonen .d 2 dennessbosigtigado pigan Joh. Ulr. Blom.
berg och afgaf bevis: det hön var så galen att hon
icke kunde värdas hemma, utan remitterade hennt
till Dan viks odårhus, hon icke vid. detta tillfälle va
på minsta vis misshandlad eller slagen, betygas så sant
mig Gud hjelpe till lif och själv Stockholm: den 40