-j klump: sammankrupen, liggande i de utfallna gla 1Iskärfvorne. Det vore mig omöjligt beskrifva den fas som intog mig vid denna syn; jag trodde hon skur Isig till döds. på glasbitarne och väntade mig få s -Ihennes. mage: uppskuren och. tarmarne ute, men Ivar det, Gud :ske lof! ej, endast glasskärfvor sutto fa Ivid hennes kropp:och blod syntes obetydligt på mag och bröst. Vi försökte att fatta i henne;-jag ställd Imig bakom hufvudet och tog henne under armarn Imen då började hon kasta sig och sparka, så a Jgumman måste släppa fötterne. och jag anstränga mi Ttill det yttersta, att, halft bärande, med fötterne sli pande, få henne in; men då jag kom till förstugn dörren, kastade hon armarne på begge sidor om dö Iren och höll sig på detta sätt mycket hårdt fast Ja lyckades icke utan mycken svårighet att lossa armarnt men då det kom till benen, satte hon fötterne i rak Tvinklar och höll sig fast med dem på begge sidor, d nödgades jag lägga henne ned, för att lösa dem oe Iderefter få henne in på madrassen, hvarefter jag ick tordes låta henne längre förblifva i fritt tillstånd, uta tog en halsduk och bandt hennes händer, samt et förkläde och bandt om fötterne.. Efter denn an Isträngning var jag alldeles ur stånd, snart sagdt, at röra mig, cmedan hon med otroliga krafter sökte hin dra bindningen och dervid bita mig flere gånger Min dotter sprang då i sin ångest upp till tullstugan för att bedja nägre af vaktmästarne komma till hjelp men blott en kom, som förklarade, att de öfriga p intet vilkor ville gå med. Den galna fortfor då att .-beständigt kasta sig u bädden och vaktmästaren Dahlman att draga henn dit, och mäste slutligen lägga sig öfver henne, för at hålla henne qvar. Klockan etter sex affördes hon till Sabbatsberg, a fem personer, som hade fullt göra, att kunna reger sig med henne, hyarunder hon äfven sökte att bitas Nu lemnar jag till Kongl: öfverstäthälläreembetet och hvarje tänkande menniskas omdöme, huru de kunde vara möjligt, att, efter allå de oerhörda mar ter, hon på detta sätt tillfogade sig sjelf, hennes krop kunde vara annat än på det ohyggligaste misshand ad; och förefaller det, åtminstone mig, obegripligt att hon icke derunder tillsatt lifvet. Jag -förbigår att omröra de outsägliga qtal, son under alla dessa sorgliga villdragelser varit min, ocl de minas lott, nöjd med det egna medvetandet, at hafva, efter bästa förständ, fullgjort min mennisko pligt. Sedan i Thorsdags har jag inhemtat underrättelse det hustru Sandberg yttrat: att den olyckliga Joh Blomberg, då hon den 2 dennes, om morgonen, vari hos henne, skall sagt: Jag var tokig för en tid se dan, för jag har syndat mycket, men då läste mi; fru Bergman derifrån, på det sätt, att hon bad fö mig, och då blef jag bättre. Hon är nu dödy Guc välsigne hennes stoft! men aldrig har jag varit si tokig, som jag nu är. Och anhåller jag ödmjukast att hustru Sandberg härom må tillfrågas. Möjliger skulle nämnde qvinna, som syntes ega den olyckliga: vänskap, kunna upplysa mycket, om ej äillslugheter intalat henne, att framlemna den infama och till allt delar grundlösa skriften, uppfylld af sqvallerhistorier och må det tillåtas mig, at fästa Kongl. öfverståthållareembetets uppmärksamhet vid, att då hustru Sandberg blef tillfrågad, hvem som författat densamma icke derpå kunde svara, utan, sedan hon vändt sig till inspektor Bergnehr, ban, efter längre betänkande uppgalf sin uppsyningsman som författare... Stockholm den 7 Januari 1843. J. N:son Stahre. Lika lydande med den, till Kongl. öfverstäthållareembetet för polisärender den 7 Januari 4843 ingifnt och i protokollet för samma dag intagna skrift, be tygas ex officio W. Stråle: Då jag på apotekaren Stahres anmodan, Måndag: aftonen .d 2 dennessbosigtigado pigan Joh. Ulr. Blom. berg och afgaf bevis: det hön var så galen att hon icke kunde värdas hemma, utan remitterade hennt till Dan viks odårhus, hon icke vid. detta tillfälle va på minsta vis misshandlad eller slagen, betygas så sant mig Gud hjelpe till lif och själv Stockholm: den 40