niskan sjelf tillfogat sig, och de märken; som å
kommit genom piskning. Då målet för öfrigt nm
är remilteradt till domstol der målsäganden skal
komma att höras, så torde hela saken snart
sin fullständighet blifva lagd i dagen, hvilket v
förmode äfven öfverensstämmer med- hr Stahre
egen önskan. Artikeln lyder som följer:
I anledning af den för mig lika djupt sårande, son
den vördade allmänhetens omdöme förvillande, san
ningslösa artikel, hvilken finnes införd i Aftonblade
d. 5 Januari, rörande den galna pigan Johanna Ul
rica Blomberg undergångna behandling af sin hus
bonde; föranlätes jag här nedan i ödmjukhet låta in
föra: vidimerad afskrift af min, till Kongl. Öfyerståt
hållareembetet ingifna berättelse om tilldragelserna
detta mål, styrkt af det enda åsyna vittne som vid till
fället förefanns, samt bifoga vidimerad afskrift af h
assessoren af Grubbens betyg i hvad kroppsligt till
stånd den olyckliga sig befann aftonen d. 2 Januari
Till Kongl. öfverstålkållare-embetet för
polis-ärender
Vidhållande de anföranden, jag sistlidne Thorsdag
afgaf i målet, rörande den galna pigan Joh. Ulr
Blombergs raseri hatten emellan den 2 och 3 Janu-
ari, vill jag nu, i något lugnare sinnesförfattning
söka sammanhängande detaljera de olyckliga omstän-
sdigheterne i denna sak.
Den olyckliga visade ingen anledning till våldsamt
utbrott, förr än klockan 9 på aftonen, då hon bör-
jade med att taga en i rummet varande katt. om hal-
sen, för att strypa honom, och var det ej möjligt att
med böner eller hotelser förmå henne, afstå derifrän;
men sedan katten totalt söderrifvit skinnet på hennes
båda bänder, släppte hon honom, då blodet ström-
anade från hvarje finger, som om det varit bränvinspi-
por; och blef hon stående visst en timma med nedfällda
armar, hvarefter jag nedlade henne på en madrass,
på golfyet, der hon förblef stilla till klockan 44, då
jag förmanade gumman Bäckström, att icke lemna
henne ur sigte, och gick in, för att lägga mig. Jag
hade icke väl insomnat, förr än jag väcktes af gälla
nödrop och, rusande ur sängen, sprang jag uti bara
linnet och får se dörren till förstugan på vid gafvel,
samt i förstugan Bäckström i ett hörn och den galna
hållande henne med begge händer om halsen. Jag
försökte dä med böner och hotelser förmå henne släppa,
men i dess ställe fattade hon hårdare tag; jag tog
henne då om lifyct, för att slitå henne derifrån, men
utan framgång, och, tvingad af den hårda nödvän-
digheten, tilldelade jag henne flereslag per posteriora,
med en liten piska af tjurpes, hvarefter hon släppte
Bäckström, som hon, innan jag hann ut, hade tillde-
lat flere slag af ett vedträ i hufvudet, efter hennes
berättelse, derföre, att hon ville hindra henne gå upp
till inspektor Bergnehr, hvilken vi alla trodde vara
hemma. Derefter bars hon in och lades på sin bädd;
Hon hade då ännu kläder på sig; straxt derefter flög
hon åter, med otrolig snabbhet, uppför trappan, och
började med begge de sårade händerna slå på Berg-
achis dörr med stark kraft. Jag sprang då upp, för
att få henne derifrån, men det var ej för mig möj-
ligt, emedan hon kullkastade sig på golfyct, och då
jag försökte fatta i henne, för att bära henne ner,
sparkade hon af alla krafter och sökte ätkomma mina
händer, för att bita mig. Då var jag äter nödsakad
gifva henne några slag på stussen med piskan, då
hon blef stilla, och jag bar henne ned till bädden;
hon låg då några minuter stilla, derefter afslet bon
sina kläder, som vi åtskilliga gånger sökte påkläda
henne med verklig lifsfara, ty hon försökte då alltid
tillfälle att bita; nu reste bon sig upp, stod några
minuter naken och stilla på golfvet medIyckta ögon,
kastade sig mångfaldiga gånger våldsamt på knä och
armbågar och blef i denna ställning liggande, med
hufvudet nedböjdt till golfvet, inen imehanåt rusade
bon upp och i ett nu uppför trappan, då jag många
gånger var så lycklig att få henne ned, men sista
gången hon verkställde denna manöver, hade hon
satt sig på öfversta trappsteget, och vid det jag kom
upp, kastade hon sig utföre trappan och agade på
stussen ned i förstugan, då hon åter inbars; nu voro
mina krafter så medtagna af dessa täta ansträngnin-
gar, i förening med själalidandet att se den olyckliga,
och dertill det beklagansvärdå tillstånd, hvari min
hustru och dotter sig befunno, si att jag, till före-
kommande af att den olyckliga, då hon ej stod att
afhålla ifrån dessa vandringar, slutligen skulle slå
ihjel sig i trappan, spika igen dörren; hvarefter hon
företog sig att asa sig kring golfvet i alla riktningar
och, oaktadt oräkneliga gänger buren på sin bädd,
fortfor hon på detta sätt att naken martera sin kropp;
då började hon gå till dörren och sökte, men utan
ramgång, öppna densamma flere gånger, hvarefter
jag ansåg mig viss, att hon åtminstone icke skulle
kunna komma ut, men det fasligaste- återstod nu.
Hon började nemligen att hoppa upp på ett bord,
som stod vid fönstret, hvarföre jag fem gånger ned-
4og henne och lade henne på bädden, men tvingad
att för ett naturligt behof gå in i kammaren, förma-
nade jag Bäckstöm att hindra henne hoppa på bor-
det, då hon i nästa ögonblick ropade: anu är hon
uppe igem; och i det jag springer ut, har hon re-
dan med armar och ben krossat fönsterrutorne och
höll just på att vräka sig ut på gården, hvilket jag
icke hann hindra. : Jag blef af denna katastrof så be-
tagen, att jag hvarken förmådde handla eller tänka,
men Gud gaf mig kraft till båda delarne. Förstugu-
dörren var stängd, och innan jag hann springa ikring
alla rummen, att hemta nyckeln och få ett par stöflar
på mig, hvilket jag ditintills icke haft tid tänka på,
PR a Trama Pn PR