niskan sjelf tillfogat sig, och de märken; som å kommit genom piskning. Då målet för öfrigt nm är remilteradt till domstol der målsäganden skal komma att höras, så torde hela saken snart sin fullständighet blifva lagd i dagen, hvilket v förmode äfven öfverensstämmer medhr Stahre egen önskan. Artikeln lyder som följer: I anledning af den för mig lika djupt sårande, son den vördade allmänhetens omdöme förvillande, san ningslösa artikel, hvilken finnes införd i Aftonblade d. 5 Januari, rörande den galna pigan Johanna Ul rica Blomberg undergångna behandling af sin hus bonde; föranlätes jag här nedan i ödmjukhet låta in föra: vidimerad afskrift af min, till Kongl. Öfyerståt hållareembetet ingifna berättelse om tilldragelserna detta mål, styrkt af det enda åsyna vittne som vid till fället förefanns, samt bifoga vidimerad afskrift af h assessoren af Grubbens betyg i hvad kroppsligt till stånd den olyckliga sig befann aftonen d. 2 Januari Till Kongl. öfverstålkållare-embetet för polis-ärender Vidhållande de anföranden, jag sistlidne Thorsdag afgaf i målet, rörande den galna pigan Joh. Ulr Blombergs raseri hatten emellan den 2 och 3 Januari, vill jag nu, i något lugnare sinnesförfattning söka sammanhängande detaljera de olyckliga omstänsdigheterne i denna sak. Den olyckliga visade ingen anledning till våldsamt utbrott, förr än klockan 9 på aftonen, då hon började med att taga en i rummet varande katt. om halsen, för att strypa honom, och var det ej möjligt att med böner eller hotelser förmå henne, afstå derifrän; men sedan katten totalt söderrifvit skinnet på hennes båda bänder, släppte hon honom, då blodet strömanade från hvarje finger, som om det varit bränvinspipor; och blef hon stående visst en timma med nedfällda armar, hvarefter jag nedlade henne på en madrass, på golfyet, der hon förblef stilla till klockan 44, då jag förmanade gumman Bäckström, att icke lemna henne ur sigte, och gick in, för att lägga mig. Jag hade icke väl insomnat, förr än jag väcktes af gälla nödrop och, rusande ur sängen, sprang jag uti bara linnet och får se dörren till förstugan på vid gafvel, samt i förstugan Bäckström i ett hörn och den galna hållande henne med begge händer om halsen. Jag försökte dä med böner och hotelser förmå henne släppa, men i dess ställe fattade hon hårdare tag; jag tog henne då om lifyct, för att slitå henne derifrån, men utan framgång, och, tvingad af den hårda nödvändigheten, tilldelade jag henne flereslag per posteriora, med en liten piska af tjurpes, hvarefter hon släppte Bäckström, som hon, innan jag hann ut, hade tilldelat flere slag af ett vedträ i hufvudet, efter hennes berättelse, derföre, att hon ville hindra henne gå upp till inspektor Bergnehr, hvilken vi alla trodde vara hemma. Derefter bars hon in och lades på sin bädd; Hon hade då ännu kläder på sig; straxt derefter flög hon åter, med otrolig snabbhet, uppför trappan, och började med begge de sårade händerna slå på Bergachis dörr med stark kraft. Jag sprang då upp, för att få henne derifrån, men det var ej för mig möjligt, emedan hon kullkastade sig på golfyct, och då jag försökte fatta i henne, för att bära henne ner, sparkade hon af alla krafter och sökte ätkomma mina händer, för att bita mig. Då var jag äter nödsakad gifva henne några slag på stussen med piskan, då hon blef stilla, och jag bar henne ned till bädden; hon låg då några minuter stilla, derefter afslet bon sina kläder, som vi åtskilliga gånger sökte påkläda henne med verklig lifsfara, ty hon försökte då alltid tillfälle att bita; nu reste bon sig upp, stod några minuter naken och stilla på golfvet medIyckta ögon, kastade sig mångfaldiga gånger våldsamt på knä och armbågar och blef i denna ställning liggande, med hufvudet nedböjdt till golfvet, inen imehanåt rusade bon upp och i ett nu uppför trappan, då jag många gånger var så lycklig att få henne ned, men sista gången hon verkställde denna manöver, hade hon satt sig på öfversta trappsteget, och vid det jag kom upp, kastade hon sig utföre trappan och agade på stussen ned i förstugan, då hon åter inbars; nu voro mina krafter så medtagna af dessa täta ansträngningar, i förening med själalidandet att se den olyckliga, och dertill det beklagansvärdå tillstånd, hvari min hustru och dotter sig befunno, si att jag, till förekommande af att den olyckliga, då hon ej stod att afhålla ifrån dessa vandringar, slutligen skulle slå ihjel sig i trappan, spika igen dörren; hvarefter hon företog sig att asa sig kring golfvet i alla riktningar och, oaktadt oräkneliga gänger buren på sin bädd, fortfor hon på detta sätt att naken martera sin kropp; då började hon gå till dörren och sökte, men utan ramgång, öppna densamma flere gånger, hvarefter jag ansåg mig viss, att hon åtminstone icke skulle kunna komma ut, men det fasligasteåterstod nu. Hon började nemligen att hoppa upp på ett bord, som stod vid fönstret, hvarföre jag fem gånger ned4og henne och lade henne på bädden, men tvingad att för ett naturligt behof gå in i kammaren, förmanade jag Bäckstöm att hindra henne hoppa på bordet, då hon i nästa ögonblick ropade: anu är hon uppe igem; och i det jag springer ut, har hon redan med armar och ben krossat fönsterrutorne och höll just på att vräka sig ut på gården, hvilket jag icke hann hindra. : Jag blef af denna katastrof så betagen, att jag hvarken förmådde handla eller tänka, men Gud gaf mig kraft till båda delarne. Förstugudörren var stängd, och innan jag hann springa ikring alla rummen, att hemta nyckeln och få ett par stöflar på mig, hvilket jag ditintills icke haft tid tänka på, PR a Trama Pn PR