nåder anbefalid, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga
Bref af den 8:de sistl. Augusti, samt det för dessa
kompagnier utfärdade reglementet, hvilket ibland an-
nat föreskrifver, huru lydnad och ordning bland de
på militärisk fot ordnade och under krigsartiklarne
ställde trupper skola handhafvas och upprätthållas, äf-
vensom att det otvifvelaktigt skulle, under tillämpnin-
gen, visa sig, att dessa nådiga föreskrifter vore för
ändamålet afpassade och tillfsllestgörande, helst de
anvisade fångstyrelsen, under hvars öfveruppsigt kom-
pagnierna äro ställde, äfvensom kommendanters och
truppers befäl, utväg, att utöfver de vanliga medlen
till ordningens vidmakthållande, kunna, i händelse af
behof, skyndsamt vidtaga de mått och steg, som för
allmänna säkerhetens betryggande kunde tillfälligtvis
anses behöflige, h arföre det ock måste såsom afejordt
antagas, att enär den anbefallda organisationen trädt
i verkställjghet, samt reglementet hunnit blifva kändt
så väl af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som
af länets innevånare, anledning till en öfverdrifven oro
inom de orter, der sådane kompagnier blefvo förlagg-
de, skulle upphöra och endast den olägenhet qvarstå,
som är oskiljaktig från närvaron af en trupp, sam-
mansatt af mer eller mindre osedliga personer: en
olägenhet, som innevånarne i hvarje landsort måste
underkasta sig, der allmänna arbeten till utförande
förekomma; och kände dessutom förmodligen lands-
höfdingen, som sjelf med utmärkelse en dängre tid
tjenstgjort vid värfvad trupp, samt nogsamt hade sig
bekant, att för omkring fyratio år sedan utgjordes en
betydlig del af värfvade armeens manskap, af lika be-
skaffadt folk, som de lösdrifvare, hvilka nu komma
att anställas vid arbetskompagnerne, af egen erfaren-
het, att sådant folk kan hålla: i tukt och ordning,
om befälet med rättrådighet, i förening med vederbör-
lig stränghet sköter truppen, samt vore han derigenom
framför andra, i tillfälle att lugna de förtidiga, ehuru
icke oskäliga farhågor, som visat sig inom den pro-
vins, hvars höfding han nu är, helst han i denna sin
höga embetsmannabefattning vore i tillfälle att mäk-
tigt verka för det goda ändamålet, och genom sin
föresyn sprida och nära den lugna hållning hos un-
derordnade tjenstemän, samt ibland menigheten, som
i allmänhet är så nödvändig och som i förevarande
ömtåliga ärende isynnerhet påkallas.
I anledning af allt detta gör fångstyrelsen
först en resumåt af anledningen till det för-
slag, som styrelsen först uppgjort angående
arbetskompaniers bildande, men hvari, bland
de nuvarande ledamöterna, hrr Netzel och
Fredin ej deltagit.
Af de utvägar, som kunde leda till detta ända-
mål, var transport af straffångar till fremmande län-
der nära nog omöjlig, emedan Syerige icke egde några
kolonier, och man i de stater, hvarest detta medel
begagnats, att från moderlandet aflägsna vådliga an-
sedde personer, funnit detsamma så betänkligt och så
kostsamt samt ändamålslöst, att sådant numera sällan
eller aldrig kommer i fråga. Försöken att inom lan-
det anlägga serskilda kolonier hafva å de orter, der
de blifvit gjorde, icke heller burit lyckliga frukter.
Fastställandet af en bestämd strafftid för förbrytelser
emot författningarne rörande lösdrifveri och försvars-
löshet, på sätt Eders Kongl. Maj:ts justitixekansler uti
underdånigt memorial af den 24 Maj 1839 föreslagit
och styrelsen under den 24 Februari påföljande året
i underdånighet tillstyrkt, ledde åter derhän, att icke
mindre än 4,755 män och 327 qvinnor, tillsammans
2,062 personer, förvarade vid det föregående årets slut
inom arbets- och korrektionsinrättningarne, komme
att lösgifvas inom cen kort tid, utan säkra bergnings-
utvägar, hvarigenom oordningar inom landet lätteligen
kunde uppkomma. Utfärdandet af en ny och på an-
dra grunder hvilande författning emot lösdrifyeri och
försvarslöshet kunde svårligen tilläggas retroactiv kraft
och verkan: och uppbyggandet af än fiera arbets-och
korrcektionsfängelser, till emotliagandet af sådane för-
svarslöse personer, som ej kunde hysas inom de redan
befintlige, hvarest å alla ställen finnas en större per-
sonal än den, för hvilken utrymme är beräknadt, vå-
gade styrelsen ej heller i underdånighet föreslå, i an-
seende till de dertill erforderliga och högst betydliga
byggnadskostnaderne samt de utgifter, hvarmed stats-
verket skulle komma att årligen vidkännas till aflö-
ning af ej mindre vid dessa inrättningar anställde tjen-
stemän och vaktbetjente, än ock en högst kostsam be-
vakningstrupp, utan att samma utgifter någorlunda
komma att godtgöras genom fångarnes arbetsförtjenst.
I denna förlägenhet trodde styrelsen sig finna en
utväg till undvikande af nya arbets- och korrektions-
inrättningars anläggande, till minskning af det närva-
rande fängantalet, till hemtande af någon nytta för
det allmänna utaf de, till allmänt arbete dömde per-
soners sysselsättningar, till beredande af en möjlighet,
att i en framtid göra de nu varande och uti sitt när-
varande skick cj utan allt skäl klandrade arbets- och
korrektionsinrättningarne obehöfiiga, till indragning
efter hand af dervarande kommenderingar från in-
delte armeen för fångarnes bevakande, till verkstäl-
lande af större arbetsföretag för statens eller enskildas
räkning, utan att dertill behöfva anlita arbetskom-
menderingar: och till försvarslöse personers återfö-
rande till samhället, såsom redlige och nyttige med-
lemmar af detsamma, genom inrättandet af allmänna
arbetskompanier, hvarom fråga redan förut varit mera
än en gång väckt, och hvilken åsigt Rikets Stäsder
så till vida godkänt, som de vid sistförfiutna rikzdag,
uti underdånig skrifvelse, under den 42 Juni 1844,
framställt den underdåniga önskan, att försvarslöse
personer måtte användas till verkställande af publika
arbeten. Och företog sig styrelsen fördenskull att ut-
arbeta fvan omförmälda förslag till reglemente för
krono-arbetskarls-kompanier; men som styrelsen icke