nåder anbefalid, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 8:de sistl. Augusti, samt det för dessa kompagnier utfärdade reglementet, hvilket ibland annat föreskrifver, huru lydnad och ordning bland de på militärisk fot ordnade och under krigsartiklarne ställde trupper skola handhafvas och upprätthållas, äfvensom att det otvifvelaktigt skulle, under tillämpningen, visa sig, att dessa nådiga föreskrifter vore för ändamålet afpassade och tillfsllestgörande, helst de anvisade fångstyrelsen, under hvars öfveruppsigt kompagnierna äro ställde, äfvensom kommendanters och truppers befäl, utväg, att utöfver de vanliga medlen till ordningens vidmakthållande, kunna, i händelse af behof, skyndsamt vidtaga de mått och steg, som för allmänna säkerhetens betryggande kunde tillfälligtvis anses behöflige, h arföre det ock måste såsom afejordt antagas, att enär den anbefallda organisationen trädt i verkställjghet, samt reglementet hunnit blifva kändt så väl af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som af länets innevånare, anledning till en öfverdrifven oro inom de orter, der sådane kompagnier blefvo förlaggde, skulle upphöra och endast den olägenhet qvarstå, som är oskiljaktig från närvaron af en trupp, sammansatt af mer eller mindre osedliga personer: en olägenhet, som innevånarne i hvarje landsort måste underkasta sig, der allmänna arbeten till utförande förekomma; och kände dessutom förmodligen landshöfdingen, som sjelf med utmärkelse en dängre tid tjenstgjort vid värfvad trupp, samt nogsamt hade sig bekant, att för omkring fyratio år sedan utgjordes en betydlig del af värfvade armeens manskap, af lika beskaffadt folk, som de lösdrifvare, hvilka nu komma att anställas vid arbetskompagnerne, af egen erfarenhet, att sådant folk kan hålla: i tukt och ordning, om befälet med rättrådighet, i förening med vederbörlig stränghet sköter truppen, samt vore han derigenom framför andra, i tillfälle att lugna de förtidiga, ehuru icke oskäliga farhågor, som visat sig inom den provins, hvars höfding han nu är, helst han i denna sin höga embetsmannabefattning vore i tillfälle att mäktigt verka för det goda ändamålet, och genom sin föresyn sprida och nära den lugna hållning hos underordnade tjenstemän, samt ibland menigheten, som i allmänhet är så nödvändig och som i förevarande ömtåliga ärende isynnerhet påkallas. I anledning af allt detta gör fångstyrelsen först en resumåt af anledningen till det förslag, som styrelsen först uppgjort angående arbetskompaniers bildande, men hvari, bland de nuvarande ledamöterna, hrr Netzel och Fredin ej deltagit. Af de utvägar, som kunde leda till detta ändamål, var transport af straffångar till fremmande länder nära nog omöjlig, emedan Syerige icke egde några kolonier, och man i de stater, hvarest detta medel begagnats, att från moderlandet aflägsna vådliga ansedde personer, funnit detsamma så betänkligt och så kostsamt samt ändamålslöst, att sådant numera sällan eller aldrig kommer i fråga. Försöken att inom landet anlägga serskilda kolonier hafva å de orter, der de blifvit gjorde, icke heller burit lyckliga frukter. Fastställandet af en bestämd strafftid för förbrytelser emot författningarne rörande lösdrifveri och försvarslöshet, på sätt Eders Kongl. Maj:ts justitixekansler uti underdånigt memorial af den 24 Maj 1839 föreslagit och styrelsen under den 24 Februari påföljande året i underdånighet tillstyrkt, ledde åter derhän, att icke mindre än 4,755 män och 327 qvinnor, tillsammans 2,062 personer, förvarade vid det föregående årets slut inom arbetsoch korrektionsinrättningarne, komme att lösgifvas inom cen kort tid, utan säkra bergningsutvägar, hvarigenom oordningar inom landet lätteligen kunde uppkomma. Utfärdandet af en ny och på andra grunder hvilande författning emot lösdrifyeri och försvarslöshet kunde svårligen tilläggas retroactiv kraft och verkan: och uppbyggandet af än fiera arbets-och korrcektionsfängelser, till emotliagandet af sådane försvarslöse personer, som ej kunde hysas inom de redan befintlige, hvarest å alla ställen finnas en större personal än den, för hvilken utrymme är beräknadt, vågade styrelsen ej heller i underdånighet föreslå, i anseende till de dertill erforderliga och högst betydliga byggnadskostnaderne samt de utgifter, hvarmed statsverket skulle komma att årligen vidkännas till aflöning af ej mindre vid dessa inrättningar anställde tjenstemän och vaktbetjente, än ock en högst kostsam bevakningstrupp, utan att samma utgifter någorlunda komma att godtgöras genom fångarnes arbetsförtjenst. I denna förlägenhet trodde styrelsen sig finna en utväg till undvikande af nya arbetsoch korrektionsinrättningars anläggande, till minskning af det närvarande fängantalet, till hemtande af någon nytta för det allmänna utaf de, till allmänt arbete dömde personers sysselsättningar, till beredande af en möjlighet, att i en framtid göra de nu varande och uti sitt närvarande skick cj utan allt skäl klandrade arbetsoch korrektionsinrättningarne obehöfiiga, till indragning efter hand af dervarande kommenderingar från indelte armeen för fångarnes bevakande, till verkställande af större arbetsföretag för statens eller enskildas räkning, utan att dertill behöfva anlita arbetskommenderingar: och till försvarslöse personers återförande till samhället, såsom redlige och nyttige medlemmar af detsamma, genom inrättandet af allmänna arbetskompanier, hvarom fråga redan förut varit mera än en gång väckt, och hvilken åsigt Rikets Stäsder så till vida godkänt, som de vid sistförfiutna rikzdag, uti underdånig skrifvelse, under den 42 Juni 1844, framställt den underdåniga önskan, att försvarslöse personer måtte användas till verkställande af publika arbeten. Och företog sig styrelsen fördenskull att utarbeta fvan omförmälda förslag till reglemente för krono-arbetskarls-kompanier; men som styrelsen icke