Detta har jag lofvat er nu, fortfor Sebastian, men jag lofvar er på intet sätt, att icke i framtiden söka alla möjliga tillfällen att få se och tala med den, jag så högt älskar och som jag aldrig kan glömma. Ni kan förbjuda mig edert hus, men icke andras. Ni kan skilja våra händer, men icke våra hjertan.n Jaså! — men var nu icke rasande på mig, för det jag talat litet förnuft för dig: Jag vill begges ert väl, var viss om det, och just derföre skiljer jag er åt. För öfrigt skall jag älska dig lika mycket som fordom, och jag ber dig att alltid anse mig såsom en far. Utan att svara gick Sebastian upp på sina rum, för att packa in sina persedlar. Öfversten såg efter honom och mumlade: Hm! hm! pojken är dugtig — men jag vill nu tala litet med min kära dotter. Hvad öfversten talade med Emma, har författaren för närvarande ingen lust att berätta. Endast det kan han säga, att då fadren lemnade sin dotters lilla kammare, kysste hon ännu i dörren flere gånger hans händer, hvarvid han småskrattande sade: Ja, ja, var det icke fan? men nog nu, du lilla tokal Sebastian qvarblef på sina rum hela aftonen, och redan klockan sex följande morgon afreste han i den sorgligaste sinnesstämning till staden W. Han hyrde sig der ett rum, i hvilket han läste in sig och tillbringade dagarne under sorg och pust, som olyckliga älskare pläga. Fan bleknade synbart af. De rika, svarta lockarna, som aldrig fingo olja och sällan kam, stodo vilda och