Detta har jag lofvat er nu, fortfor Sebastian,
men jag lofvar er på intet sätt, att icke i fram-
tiden söka alla möjliga tillfällen att få se och tala
med den, jag så högt älskar och som jag aldrig
kan glömma. Ni kan förbjuda mig edert hus,
men icke andras. Ni kan skilja våra händer,
men icke våra hjertan.n
Jaså! — men var nu icke rasande på mig,
för det jag talat litet förnuft för dig: Jag vill
begges ert väl, var viss om det, och just derföre
skiljer jag er åt. För öfrigt skall jag älska dig
lika mycket som fordom, och jag ber dig att all-
tid anse mig såsom en far.
Utan att svara gick Sebastian upp på sina rum,
för att packa in sina persedlar. Öfversten såg
efter honom och mumlade:
Hm! hm! pojken är dugtig — men jag vill
nu tala litet med min kära dotter.
Hvad öfversten talade med Emma, har förfat-
taren för närvarande ingen lust att berätta. En-
dast det kan han säga, att då fadren lemnade sin
dotters lilla kammare, kysste hon ännu i dörren
flere gånger hans händer, hvarvid han småskrat-
tande sade:
Ja, ja, var det icke fan? men nog nu, du lilla
tokal -
Sebastian qvarblef på sina rum hela aftonen,
och redan klockan sex följande morgon afreste
han i den sorgligaste sinnesstämning till staden
W. Han hyrde sig der ett rum, i hvilket han
läste in sig och tillbringade dagarne under sorg
och pust, som olyckliga älskare pläga. Fan blek-
nade synbart af. De rika, svarta lockarna, som
aldrig fingo olja och sällan kam, stodo vilda och