ADJUTANTEN). BERÄTTELSE AF BRN. Men var guvernanten lycklig i sin unga kärlek, som inom tjugufyra timmar från ett nästan förtorkadt frö uppspirat till en skyhög stam, var deremot vår vackra hjelte så mycket mera att beklaga. Väl hade han på ett tillfredsställande sätt gjort sig qvitt den känslosamma Amanda, men öfverstinnan stod, ty värr, ännu qvar, envis i sin kärlek, som fordom den kartaginensiska Dido, och hon bemödade sig knappt att dölja den, huru retire än Sebastian vid alla tillfällen var. Emma, den sköna fienden till hans lugn, ansåg imedlertid detta endast som en slug förställning, och det tycktes på henne, som om hon äfven blifvit en fiende till hans person, ty hon flydde sorefälligt hans sällskap, och när någon gång ett samtal icke kunde undvikas, visade hon en så afskräckande köld, en så likgiltig fåordighet, att han slutligen knappt vågade lyfta sina ögon till henne. Imedlertid, om man nogare betraktade hennes bleknade kind, nyss så blomstrande och fyllig, om men såg in i det milda ögat, nyss så icende och klart, nu fördunkladt af ett dystert moln, kunde man nog märka, att äfven hon kämpade en svår strid. Den nästan instinktmässiga känsla för det rätta, som så miäktigt talar i en ung, oskyldig flickas bröst, kom henne att blygas öfver Sebastians förhållande, hvilket hon, irrad af skenet, jemte en obestämd känsla af svartsjuka, såg i de svartaste färger, och tankan, att vara sin styfmors rival, kostade ) Se Å. B. Je 4 och 5,