ADJUTANTEN).
BERÄTTELSE AF BRN.
Men var guvernanten lycklig i sin unga kär-
lek, som inom tjugufyra timmar från ett nästan
förtorkadt frö uppspirat till en skyhög stam, var
deremot vår vackra hjelte så mycket mera att
beklaga. Väl hade han på ett tillfredsställande
sätt gjort sig qvitt den känslosamma Amanda,
men öfverstinnan stod, ty värr, ännu qvar, envis
i sin kärlek, som fordom den kartaginensiska
Dido, och hon bemödade sig knappt att dölja
den, huru retire än Sebastian vid alla tillfällen
var. Emma, den sköna fienden till hans lugn,
ansåg imedlertid detta endast som en slug för-
ställning, och det tycktes på henne, som om hon
äfven blifvit en fiende till hans person, ty hon
flydde sorefälligt hans sällskap, och när någon
gång ett samtal icke kunde undvikas, visade hon
en så afskräckande köld, en så likgiltig fåordighet,
att han slutligen knappt vågade lyfta sina ögon
till henne. Imedlertid, om man nogare betrak-
tade hennes bleknade kind, nyss så blomstrande
och fyllig, om men såg in i det milda ögat,
nyss så icende och klart, nu fördunkladt af
ett dystert moln, kunde man nog märka, att
äfven hon kämpade en svår strid. Den nästan
instinktmässiga känsla för det rätta, som så miäk-
tigt talar i en ung, oskyldig flickas bröst, kom
henne att blygas öfver Sebastians förhållande,
hvilket hon, irrad af skenet, jemte en obestämd
känsla af svartsjuka, såg i de svartaste färger,
och tankan, att vara sin styfmors rival, kostade
) Se Å. B. Je 4 och 5,