Dock bittrare qval har mig ångern beredt, Då vaken, den döende flickan jag sett: Om ryssjan i vågen jag sänkte, Och ljustrade jag i den höstliga natt, I klädningen: hvita, men bloiig, hon satt På holmen, då stjernorna blänkte. En hämnande ande sig nästtlade in Ej blott i mitt sjuka, förvirrade sinn, Nej, äfven till barnen han gjutit Förbannelsens ve: när mitt välstånd tog slut, Till främmande haf drogo sönerne ut, Der sjörån i famnen dem slutit Väl bördor jag bwmit, den tyngsta dock var Det brott, som fördokit i mitt hjerta jag bar I år, som likt snäckan har skridit., — Så ängrande syndaren, böljornas son, Förtrodde, förrn lifvet han skildes ifrån, De afgrundens qval, som han lidit. — ARNE