Dock bittrare qval har mig ångern beredt,
Då vaken, den döende flickan jag sett:
Om ryssjan i vågen jag sänkte,
Och ljustrade jag i den höstliga natt,
I klädningen: hvita, men bloiig, hon satt
På holmen, då stjernorna blänkte.
En hämnande ande sig nästtlade in
Ej blott i mitt sjuka, förvirrade sinn,
Nej, äfven till barnen han gjutit
Förbannelsens ve: när mitt välstånd tog slut,
Till främmande haf drogo sönerne ut,
Der sjörån i famnen dem slutit
Väl bördor jag bwmit, den tyngsta dock var
Det brott, som fördokit i mitt hjerta jag bar
I år, som likt snäckan har skridit., —
Så ängrande syndaren, böljornas son,
Förtrodde, förrn lifvet han skildes ifrån,
De afgrundens qval, som han lidit.
— ARNE