Under det Sebastian reciterade denna vers, fä
stes Emmas blickar sorgset, ja, nästan förebråen-
de på honom. Ni har ett godt minne — sade
hon med något osäker röst — och tyckes älska
skaldekonst, för att döma efter de afskrifter wi
våra poeters arbeten, hvarmed ni så flitigt förse
mamsell Amanda, och som hon lika lifligt Lu
sig utantill . . . men hvad beträffar den vers n
nämnde, har jag just lagt ett märke vid densam-
ma, ty äfven mig har den rört. Den man vär-
derar vill man så gerna tro om godt — om har
än icke förtjenar det. Men hellre ville jag dö
än svika någon, det vet jag. . .)
Ni talar så allvarsamt, alldeles som ni någor
gång hade blilvit sviken. Men hvem skulle väl
kunna svika ett så ungt, oskyldigt och godt vä-
sende — tillade Sebastian och sökte att fatta hen-
nes lilla hand, den hon dock mulnande drog undan
Jag har länge gissat, att ni måste på något
sätt vara missnöjd med mig, — fortfor Sebastian
— p,ni är icke mera samma Emma, som ännu för
några månader sedan hade så fulit förtroende till
mig. Men det är sannt — ni är ej längre barn,
ni är en fullväxt dam, skön och rik, hvilken alla
gifva sin hyllning. Den som blifver firad, glöm-
mer lätt sina ungdomsvänner. Ni är dessutom
dotter af min öfverste — tillade han bittert —
och fordrar måhända i denna egenskap samma
djupa, stumma respekt, som egnas honom. Om
ni så befaller skall den äfven hädanefter bevisas.er. .,
Ett drag af stolt missnöje lägrade sig på den
sköna flickans panna, och efter en sträng blick
på Sohastian gick hon mot dörren med hastiga
steg. Der vände hon sig om. Det stolta uttryc-
ket var försvunnet och tvänne stora tårar rullade
öfver hennes kinder, då hon med höjdt finger
hviskade: ni är orättvis! men bättre svikas, än
svika. . Derpå försvann hon
Sebastian qvarstod, på det ljufvaste öfrerraskad.
Tårarna, orden, det höjda fingret — allt sade ho-
nom att han visst icke var hatad, och denna