Under det Sebastian reciterade denna vers, fä stes Emmas blickar sorgset, ja, nästan förebrående på honom. Ni har ett godt minne — sade hon med något osäker röst — och tyckes älska skaldekonst, för att döma efter de afskrifter wi våra poeters arbeten, hvarmed ni så flitigt förse mamsell Amanda, och som hon lika lifligt Lu sig utantill . . . men hvad beträffar den vers n nämnde, har jag just lagt ett märke vid densamma, ty äfven mig har den rört. Den man värderar vill man så gerna tro om godt — om har än icke förtjenar det. Men hellre ville jag dö än svika någon, det vet jag. . .) Ni talar så allvarsamt, alldeles som ni någor gång hade blilvit sviken. Men hvem skulle väl kunna svika ett så ungt, oskyldigt och godt väsende — tillade Sebastian och sökte att fatta hennes lilla hand, den hon dock mulnande drog undan Jag har länge gissat, att ni måste på något sätt vara missnöjd med mig, — fortfor Sebastian — p,ni är icke mera samma Emma, som ännu för några månader sedan hade så fulit förtroende till mig. Men det är sannt — ni är ej längre barn, ni är en fullväxt dam, skön och rik, hvilken alla gifva sin hyllning. Den som blifver firad, glömmer lätt sina ungdomsvänner. Ni är dessutom dotter af min öfverste — tillade han bittert — och fordrar måhända i denna egenskap samma djupa, stumma respekt, som egnas honom. Om ni så befaller skall den äfven hädanefter bevisas.er. ., Ett drag af stolt missnöje lägrade sig på den sköna flickans panna, och efter en sträng blick på Sohastian gick hon mot dörren med hastiga steg. Der vände hon sig om. Det stolta uttrycket var försvunnet och tvänne stora tårar rullade öfver hennes kinder, då hon med höjdt finger hviskade: ni är orättvis! men bättre svikas, än svika. . Derpå försvann hon Sebastian qvarstod, på det ljufvaste öfrerraskad. Tårarna, orden, det höjda fingret — allt sade honom att han visst icke var hatad, och denna