— ån
är icke nog härmed, fortfor han med häftighe
och började att gå fram och tillbaka på golfvet
det är icke nog härmed. Jag fruktar, ja, Jag
har stora skäl att frukta, att äfven öfverstinnar
har börjat att se på mig med alltför milda ögon
Sednast i går afton, då vi voro allena, satte hor
sig vid min sida och, sedan hon inledt ett sam
tal om kärleken), talade hon derom med uttryck
och blickar så varma, att de svårligen kund
missförstås; och då någon hördes i yttre rummet
slutade hon med att varmt trycka min hand och
bedja mig att alltid anse henne för min trognaste
min mest tillgilna vän . . . min syster ... !
sanning, bra mycket sagdt af en fru, som ännu
är vacker nos. ÖOfverstinna och guvernant —
styfmor och ledarinna —, båda förälskade i mig
som icke har öga för någon annan, än den skön:
Emma, hvilken återigen på en liten tid tycke:
skyggt undvika mig. Hvilken förb— otur atth:
en sådan tur hos fruntimmerl!... Men jag: skal
väl formera den olycksaliga pennan och sedar
åter instoppa lappen, på det hon må tro att jag
aldrig sett den . . .
Vi förflytta oss till, salongen, der öfverstinnar
primar vid kaffebordet, i en morgondriägt, så ut-
sökt smakfull, att man nästan kan se, det hor
Vill behaga, om ej just sin, på goilvet spatserands
herre och man, åtminstone någon annan. Der
ovanligt friska färgen på hennes kinder och de
svarta, glänsande lockarna gifva henne ett snar
sagdt ungdomligt utseende, ehuru den misstänk-
samme häraf lätt skulle kunna göra slutsatser om
anbragte artificiella hjelpmedel. Guvernanten sitta
med sin hålsöm vid ett fönster. Af den nästar
blossande ansigtsfirgen och den märkbara höjnin-
gen af hennes smäktande barm, skulle en betrak-
tare möjligen kunna döma till, att hon är orolig
— och, som vi äfven veta, hade hon nog sina
skäl dertill, stackars menniska! Den himlaflam-
mande poetiska utsjutelsen, så fint praktiserad
till päisklingen, - låg nu på hennes bjerta, tyngre
4