— ån är icke nog härmed, fortfor han med häftighe och började att gå fram och tillbaka på golfvet det är icke nog härmed. Jag fruktar, ja, Jag har stora skäl att frukta, att äfven öfverstinnar har börjat att se på mig med alltför milda ögon Sednast i går afton, då vi voro allena, satte hor sig vid min sida och, sedan hon inledt ett sam tal om kärleken), talade hon derom med uttryck och blickar så varma, att de svårligen kund missförstås; och då någon hördes i yttre rummet slutade hon med att varmt trycka min hand och bedja mig att alltid anse henne för min trognaste min mest tillgilna vän . . . min syster ... ! sanning, bra mycket sagdt af en fru, som ännu är vacker nos. ÖOfverstinna och guvernant — styfmor och ledarinna —, båda förälskade i mig som icke har öga för någon annan, än den skön: Emma, hvilken återigen på en liten tid tycke: skyggt undvika mig. Hvilken förb— otur atth: en sådan tur hos fruntimmerl!... Men jag: skal väl formera den olycksaliga pennan och sedar åter instoppa lappen, på det hon må tro att jag aldrig sett den . . . Vi förflytta oss till, salongen, der öfverstinnar primar vid kaffebordet, i en morgondriägt, så utsökt smakfull, att man nästan kan se, det hor Vill behaga, om ej just sin, på goilvet spatserands herre och man, åtminstone någon annan. Der ovanligt friska färgen på hennes kinder och de svarta, glänsande lockarna gifva henne ett snar sagdt ungdomligt utseende, ehuru den misstänksamme häraf lätt skulle kunna göra slutsatser om anbragte artificiella hjelpmedel. Guvernanten sitta med sin hålsöm vid ett fönster. Af den nästar blossande ansigtsfirgen och den märkbara höjningen af hennes smäktande barm, skulle en betraktare möjligen kunna döma till, att hon är orolig — och, som vi äfven veta, hade hon nog sina skäl dertill, stackars menniska! Den himlaflammande poetiska utsjutelsen, så fint praktiserad till päisklingen, låg nu på hennes bjerta, tyngre 4