Han kom ännu många gånger tillbaka och var s enträgen och efterhängsen, att direktörerne slutlige: rädslogo och sade: Om vi ännu längre neka att mot taga honom, så skall han säkert snart begå mnägoi sådan förbrytelse, som för honom hit. Låtom oss stän ga in honom. Han skall snart blifva glad att komm: ut och då blifva vi af med honom. De läto honon således undertekna ett intyg, som skulle hindra honon att någonsin anklaga direktionen för att hafva fängs lat en oskyldig, och hvilket innehöl:, att hans instäng ning var frivillig och begärd af honom sjelf: de un derrättade honom, att den vakthafvande tjensteman nen har ordres att utsläppa honom, hvilken timm: på dagen eller natten, som han i denna afsigt bulta de på dörren; men läto honom också veta, att han sedan han en gång sluppit ut, aldrig mer skulle få komma in. Sedan han ingått på dessa vilkor och ännu fortfor i samma uppsåt, fördes han till fängelset och inneslöts i en cell. Denne arbetare, som ej hade nog styrka attlåta ct! glas bränvin stå orördt på ett bord framför ig, qvarstadnade nära två år i denna cell, i denna enslighet, hvarje dag arbetande i skomakaryrket. Då hans helsa vid den tidens förlopp började försvagas, rekommenderade läkaren, att han stundom skulle arbeta i trädgården, och som han mycket tyckte om detta förslag, så började han med m,cket nöje detta nya arbete. Han gräfde mycket flitigt der en sommardag, då den lilla gångdörren i den stora porten handelsevis blifvit lemnad öppen, så att han derutanför såg den väl ihågkomna dammiga vägen och de solbrända fälten. Vägen var lika fri för honom, som för hvilken menniska som helst, men knapt hade han upplyftat sitt hufvud och fått den i sigte, glänsande i solljuset, förrän han, med fångens omedvetna instinkt bortkastade sin spade och sprang sin väg, så fort benen kunde bära honom, utan att se sig tillbaka en enda gång. Do osörsssinssakemenee—————1