Han kom ännu många gånger tillbaka och var s
enträgen och efterhängsen, att direktörerne slutlige:
rädslogo och sade: Om vi ännu längre neka att mot
taga honom, så skall han säkert snart begå mnägoi
sådan förbrytelse, som för honom hit. Låtom oss stän
ga in honom. Han skall snart blifva glad att komm:
ut och då blifva vi af med honom. De läto honon
således undertekna ett intyg, som skulle hindra honon
att någonsin anklaga direktionen för att hafva fängs
lat en oskyldig, och hvilket innehöl:, att hans instäng
ning var frivillig och begärd af honom sjelf: de un
derrättade honom, att den vakthafvande tjensteman
nen har ordres att utsläppa honom, hvilken timm:
på dagen eller natten, som han i denna afsigt bulta
de på dörren; men läto honom också veta, att han
sedan han en gång sluppit ut, aldrig mer skulle få
komma in. Sedan han ingått på dessa vilkor och
ännu fortfor i samma uppsåt, fördes han till fängelset
och inneslöts i en cell.
Denne arbetare, som ej hade nog styrka attlåta ct!
glas bränvin stå orördt på ett bord framför ig, qvar-
stadnade nära två år i denna cell, i denna enslighet,
hvarje dag arbetande i skomakaryrket. Då hans hel-
sa vid den tidens förlopp började försvagas, rekom-
menderade läkaren, att han stundom skulle arbeta i
trädgården, och som han mycket tyckte om detta för-
slag, så började han med m,cket nöje detta nya arbete.
Han gräfde mycket flitigt der en sommardag, då
den lilla gångdörren i den stora porten handelsevis
blifvit lemnad öppen, så att han derutanför såg den
väl ihågkomna dammiga vägen och de solbrända fäl-
ten. Vägen var lika fri för honom, som för hvilken
menniska som helst, men knapt hade han upplyftat
sitt hufvud och fått den i sigte, glänsande i solljuset,
förrän han, med fångens omedvetna instinkt bortka-
stade sin spade och sprang sin väg, så fort benen
kunde bära honom, utan att se sig tillbaka en enda
gång.
Do osörsssinssakemenee—————1