HÄMND OCH FÖRSONING j.
BERÄTTELSE AF ONKEL ADAM.
VI.
HERDEQVALLEN.
Det var en regnig afton då detta tilldrog sig,
gatorna voro mörka, blott här och der upplysta
af en usel lykta. Samma afton gick baron Nor-
denhjelm den äldre fram och åter i sina rum,
väntande på den sköna flickan och hennes foster-
mor. Jag vr gj hvar Melker tagit vägeny,)
yttrade han he Sör sig sjelf, då den dyrba-
ra bordstudsaren slog tio. Vaxljusen, som stodo
i de stora sillverstals:z.a upplyste rummet klart,
och deras strålar bröto sig i tusen riktningar mot
speglarne och de glänsande förgyllningarne. Baro-
nen smög som en ande fram och åter med ljud-
lösa steg på den turkiska mattan, som, lik en
blomstertapet, mjuk och elastisk, låg utbredd för
hans fötter.
Ändtligen hörde han steg i yttre rummet, hans
hjerta klappade af en sjudande passion och han
gick mot dörren; den öppnades slutligen, men
han for förskräckt tillbaka, a ett vildt rödblått
ansigte tittade in och en persö inträdde, klädd
i en usel sjömanskavaj. ger
Hyem är ni? ropade baronen och gick bak-
länges, för att fatta klocksu men den främ-
mande grep honom hastigt . a:en och sade:
Hå hå, inte så brådtom heller; jag vill tala vid
dig litet grann
Hvem är ni?, frågade baronen, kännande en
dödskyla ila genom sina lemmar; phvem är ni?
avi
) Se Aftonbl, JF 298, 299, 300, 301, 502 eh 305,