imedlertld tjena till en protest emot det maktspråk som nu andra gången bjuder min lyra att tystna Till dess jag för alltid nedlägger den, bebåller jag ock den signatur, som icke jag sjelf antog, utan Kell. gren gaf mig i Stockholms Posten för nära femtio åi sedan; ehuru jag anser mig böra vid denna förklaring utsätta mitt namn. i Hernösand den 22 Dec. 4842. F. M. Franzen. Då vi nu fått en anledning att meddela helc ofvanstående artikel, tillåte vi oss jemväl ett par små anmärkningar dervid. Hr Franzen, som här så blygsamt kallar sig den gamla landtpresten. ehuru en sådan benämning på en biskop synes vara mindre egentlig, har påtagligen misstydt Af tonbladets recension af hans versifierade anmärkningar mot Hr Ignells Sedolära. Det var den estetiska, icke den teologiska egenskapen af detta poem, som recensionen gällde. Nu måste vi med all aktning, ja jemväl beundran för så många poetiska skönheter, för hvilka allmänheten står i förbindelse till Hr F:s sångmö, likväl vidhålla, att den poetiska form, Hr F. hade gifvit åt sin ifrågavarande stridskrift, var ingenting mindre än lyckad. Detta lära få kunna bestrida, och hade icke Hr F:s namn stått på titelbladet, så hade det vtan tvifvel blifvit ansedt för en så klen produkt,. att ingen ens bekymrat sig att taga kännedom derom. Det var denna omständighet i förening med det märkliga förklarandet af författaren, att han sjelf kände sig för gammal och svag alt deltaga i striden, men ändock ville vara med och klämta — det var detta, säga vi, som föranledde recensenten i A.B. att beklaga när det stundom händer, att stora skaldereputationer fortsätta att dikta ännu sedan deras sångmö blifvit för gammal. Allt hvad man med skäl kan invända häremot är den frågan: hafva vi haft rätt eller orätt häruti, och serskildt i afseende på Hr F., och månne icke hans namn såsom skald skulle hafva stått i ännu mera oförminskad glans, om han hade gjort allmänheten den tjensten att medde!a åtskilliga af sina sednare filosofiska eller didaktiska skrifter på prosa i stället för vers? — Hvad det lilla, bär ofvan aftryckta, poemet beträffar, så innefattar det en rält nätt och artig berättelse, med undantag deraf, att vi just aldrig hört omtalas, att någon plägar råka på det infallet, att om sommaren på landet vilja stänga ut Guds dag, för att få dansa vid ljus: tvärtom pläsa mamsellerna från Stockholm, när de komma på landet, fröjda sig hjertligt åt de vackra somraraftnarna och valsa rätt gerna vid dagsljuset, så länge det räcker. Om derföre Hr biskopen någon sång skulle påträffat eller hört omtalas en sådan mamsell, som den här beskrifna, så har hon i sanning varit en fjolla, och prestens fruntimmer, som ville gå in på hennes förslag, icke mindre; så att det knappt lönade mödan att taga till strängaspelet, för att hedra en dylik komplett galenskap med en så uppbygglig sens moral. I alla all är denna i sin syftning så vacker, att man ;j kan underlåta att göra rättvisa deråt. Men huruvida icke Hr biskopen derigenom gifvit en skarp lexa åt Biet, blir en annan fråga; ty om paraden skall hafva tillämplighet på religiösa ämnen, så kan den väl rätteligen icke få någon anan än den, att man icke skall utestänga Guds clara dager och förnuftets ljus ifrån de himmelska ngelägenheterna, för alt låta de förras plats intagas if godtyckliga menniskofunder eller beherrskas af logmer, om hvilka teologerne sjelfve legat i håret på hvarandra under loppet af århundraden. wa