imedlertld tjena till en protest emot det maktspråk
som nu andra gången bjuder min lyra att tystna
Till dess jag för alltid nedlägger den, bebåller jag
ock den signatur, som icke jag sjelf antog, utan Kell.
gren gaf mig i Stockholms Posten för nära femtio åi
sedan; ehuru jag anser mig böra vid denna förkla-
ring utsätta mitt namn. i
Hernösand den 22 Dec. 4842.
F. M. Franzen.
Då vi nu fått en anledning att meddela helc
ofvanstående artikel, tillåte vi oss jemväl ett par
små anmärkningar dervid. Hr Franzen, som här
så blygsamt kallar sig den gamla landtpresten.
ehuru en sådan benämning på en biskop synes
vara mindre egentlig, har påtagligen misstydt Af
tonbladets recension af hans versifierade anmärk-
ningar mot Hr Ignells Sedolära. Det var den
estetiska, icke den teologiska egenskapen af detta
poem, som recensionen gällde. Nu måste vi med
all aktning, ja jemväl beundran för så många
poetiska skönheter, för hvilka allmänheten står i
förbindelse till Hr F:s sångmö, likväl vidhålla,
att den poetiska form, Hr F. hade gifvit åt sin
ifrågavarande stridskrift, var ingenting mindre än
lyckad. Detta lära få kunna bestrida, och hade
icke Hr F:s namn stått på titelbladet, så hade
det vtan tvifvel blifvit ansedt för en så klen pro-
dukt,. att ingen ens bekymrat sig att taga känne-
dom derom. Det var denna omständighet i för-
ening med det märkliga förklarandet af författa-
ren, att han sjelf kände sig för gammal och svag
alt deltaga i striden, men ändock ville vara med
och klämta — det var detta, säga vi, som för-
anledde recensenten i A.B. att beklaga när det
stundom händer, att stora skaldereputationer fort-
sätta att dikta ännu sedan deras sångmö blifvit för
gammal. Allt hvad man med skäl kan invända
häremot är den frågan: hafva vi haft rätt eller
orätt häruti, och serskildt i afseende på Hr F.,
och månne icke hans namn såsom skald skulle
hafva stått i ännu mera oförminskad glans, om
han hade gjort allmänheten den tjensten att med-
de!a åtskilliga af sina sednare filosofiska eller di-
daktiska skrifter på prosa i stället för vers? —
Hvad det lilla, bär ofvan aftryckta, poemet be-
träffar, så innefattar det en rält nätt och artig
berättelse, med undantag deraf, att vi just aldrig
hört omtalas, att någon plägar råka på det infal-
let, att om sommaren på landet vilja stänga ut
Guds dag, för att få dansa vid ljus: tvärtom plä-
sa mamsellerna från Stockholm, när de komma
på landet, fröjda sig hjertligt åt de vackra somrar-
aftnarna och valsa rätt gerna vid dagsljuset, så
länge det räcker. Om derföre Hr biskopen någon
sång skulle påträffat eller hört omtalas en sådan
mamsell, som den här beskrifna, så har hon i
sanning varit en fjolla, och prestens fruntim-
mer, som ville gå in på hennes förslag, icke
mindre; så att det knappt lönade mödan att taga till
strängaspelet, för att hedra en dylik komplett ga-
lenskap med en så uppbygglig sens moral. I alla
all är denna i sin syftning så vacker, att man
;j kan underlåta att göra rättvisa deråt. Men
huruvida icke Hr biskopen derigenom gifvit en
skarp lexa åt Biet, blir en annan fråga; ty om
paraden skall hafva tillämplighet på religiösa äm-
nen, så kan den väl rätteligen icke få någon an-
an än den, att man icke skall utestänga Guds
clara dager och förnuftets ljus ifrån de himmelska
ngelägenheterna, för alt låta de förras plats intagas
if godtyckliga menniskofunder eller beherrskas af
logmer, om hvilka teologerne sjelfve legat i håret
på hvarandra under loppet af århundraden.
wa