STOCKHOLM den 29 Dec. — Lifvets skola, af Ernst Raupach, gafs i går för andra gången för fullt hus, och synes, att döma af det bifall, hvarmed den emottogs af publiken, komma att blifva en af de bättre kassapjeser, som på sednare tiden blifvit uppsatta för den dramatiska scenen. Innehållet grundar sig på en gammal folksaga, af någon likhet med den, som ligger till grund för Griselda, så till vida nemligen, att det är en qvinna, som får genomgå en mängd hårda pröfningar; men den skiljer sig från Halms dram derutinnan, att pröfningarna icke, såsom i Griselda, bestå i en stolt och vild makes tyranni öfver en ädel, uppoffrande qvinna, utan endast utgöra ett medel att rena och förädla en i botten god och högsint, men af nycker och koketteri bortskämd själ. Man får här se en furstedotter, som genom olyckor nedsättes ända till den hårda nödvändigheten att nödgas tigga för sin blindal man. Totalintrycket förefaller således icke så skärande, ävensom upplösningen icke så onaturlig, som i Griselda. Don Alfonso, konung af Castilien, kar en dotter, donna Isaura, ett vackert, men mnyckfulit och bortskämdt barn, hvars största fel likväl tyckes vara att icke vilja taga sig en make, för att icke bli slaf under någon man. Den tionde eller elfte friaren har anmält sig i den Ramiro, konungen af Navarra, men hon vill obesedt ge honom afslag. Pappa Alfonso upptäcker imedlertid en hofman i sin dotters sängkammare, och då han hotar att med dolken nedstöta den djerfye, är denne, för att rädda sitt lif, nog gudlös att säga sig vara kallad till ett möte af prinsessan. Hon bedyrar att han ljuger, men fadren är icke så lätt öfvertygad derom, utan hotar att följande dagen låta bränna begge två, och skickar dem derpå i fängelset, hvarutur prinsessan likväl räddas af en anförvandt, för att begifva sig på flykten. För att icke igenkännas, har hon iklädt sig en tjenares skepelse och får en plats såsom värdshusjungfru, den hon likväl snart måste lemna, emedan en slyngel till son i huset förföljer henne med sina artigheter och lofvar göra henne allt ondt, om hon icke vill besvara hans kärlek. Konungen af Navarra, don Ramiro, har imedlertid, förklädd till guldsmed, ankommit till stället och tar den irrande hinden under sina vingars skugga, samt lofvar föra henne till ett kloster. Under vägen uppsnappas de likväl af ett soldatdetachement, som bli vit utsändt för att gripa den flydda prinsessan, och då signalementet fullkomligt inträffar på Isaura, hota de att fängsla och återföra henne till Castilien. Konungen-guldsmieden uppger nu, för att rädda henne, att hon är hans fästmö, hvartill Isaura nödgas säga ja, och då soldaternas anförare ännu hyser tvifvelsmål och hotar att låta bortföra henne, återstår för Tsaura ingen annan utväg till räddning, än att låta viga sig hos bypresten, som bor ej långt derifrån, med guldsmeden, hyvartill hon efter mycken strid låter förmå sig. Hon yrkar nu att blifva förd till klostret, men låter dock öfvertala sig af sin man ått på prof följa med till hans hem för någon tid. Snart vaknar kärleken hos henne och denna segrar sedan alltid öfver de pröfningar hon ännu har att utstå och hvilka sluta dermed, att hon mnödgas tigga, för att skaffa uppehälle åt sig och sin man, som blifvit berötvad synen till straff för förfalskningh af kronjuveler, samt för sin smärmoder, som aldrig varit henne synnerligen huld. Upplösningen, som nu omedelbart följer, kan väl på förhand gissas, men är icke destomindre af effekt, och har den förtjensten att icke vara belastad med några öfverflödiga tillsatser, eler långrandiga och breda moralpredikningar. Detta är i korthet innehållet af pjesen, som eger en mängd effektscener, utan att derföre vara utstyrd med nägra egentliga knalleffekter. Språket är temligen vårdadt och vackert, och poetiska skönheter saknas icke; men örat har i början något svårt att förlika sig med jamberna, som icke heller alltid uttalas så väl, som man kunde önska. Fru Hjortsberg nedlade i Isauras rol ett nytt prof af sin ovanliga naturfallenhet och verkliga talang i roler af den karakter som Isauras, och hon belönades äfven med ett förtjent bifall, ehuru hennes röst stundom är nog svag. (Den bekanta mamsell Löwe har ät denna rol i Tyskland förvärfvat en stor ryktbarhet.) Ar Dahlqvist utförde don Ramiros rol, säsom vanligt, På ett sätt, som visade att han väl stu derat den; dock tycktes han nog mycket antaga en paternell hållning allt igenom, då han likväl genom att här och der inlägga mera liflighet såsom älskare, bordt kunna hoppas mera framgång. BRolen får i ala fall någon anstrykning af föreläsning. Dessa becge iro hufyudrolerna i plesen.