STOCKHOLM den 29 Dec.
— Lifvets skola, af Ernst Raupach, gafs i går
för andra gången för fullt hus, och synes, att döma
af det bifall, hvarmed den emottogs af publiken,
komma att blifva en af de bättre kassapjeser, som på
sednare tiden blifvit uppsatta för den dramatiska sce-
nen. Innehållet grundar sig på en gammal folksaga,
af någon likhet med den, som ligger till grund för
Griselda, så till vida nemligen, att det är en qvinna,
som får genomgå en mängd hårda pröfningar; men
den skiljer sig från Halms dram derutinnan, att pröf-
ningarna icke, såsom i Griselda, bestå i en stolt och
vild makes tyranni öfver en ädel, uppoffrande qvinna,
utan endast utgöra ett medel att rena och förädla en
i botten god och högsint, men af nycker och koket-
teri bortskämd själ. Man får här se en furstedotter,
som genom olyckor nedsättes ända till den hårda nöd-
vändigheten att nödgas tigga för sin blindal man.
Totalintrycket förefaller således icke så skärande, ä-
vensom upplösningen icke så onaturlig, som i Gri-
selda. Don Alfonso, konung af Castilien, kar en dot-
ter, donna Isaura, ett vackert, men mnyckfulit och
bortskämdt barn, hvars största fel likväl tyckes vara
att icke vilja taga sig en make, för att icke bli slaf
under någon man. Den tionde eller elfte friaren har
anmält sig i den Ramiro, konungen af Navarra,
men hon vill obesedt ge honom afslag. Pappa Al-
fonso upptäcker imedlertid en hofman i sin dotters
sängkammare, och då han hotar att med dolken ned-
stöta den djerfye, är denne, för att rädda sitt lif,
nog gudlös att säga sig vara kallad till ett möte af
prinsessan. Hon bedyrar att han ljuger, men fadren
är icke så lätt öfvertygad derom, utan hotar att föl-
jande dagen låta bränna begge två, och skickar dem
derpå i fängelset, hvarutur prinsessan likväl räddas af
en anförvandt, för att begifva sig på flykten. För att
icke igenkännas, har hon iklädt sig en tjenares ske-
pelse och får en plats såsom värdshusjungfru, den hon
likväl snart måste lemna, emedan en slyngel till son
i huset förföljer henne med sina artigheter och lofvar
göra henne allt ondt, om hon icke vill besvara hans kär-
lek. Konungen af Navarra, don Ramiro, har imedler-
tid, förklädd till guldsmed, ankommit till stället och tar
den irrande hinden under sina vingars skugga, samt
lofvar föra henne till ett kloster. Under vägen upp-
snappas de likväl af ett soldatdetachement, som bli
vit utsändt för att gripa den flydda prinsessan, och
då signalementet fullkomligt inträffar på Isaura, hota
de att fängsla och återföra henne till Castilien. Ko-
nungen-guldsmieden uppger nu, för att rädda henne,
att hon är hans fästmö, hvartill Isaura nödgas säga
ja, och då soldaternas anförare ännu hyser tvifvels-
mål och hotar att låta bortföra henne, återstår för
Tsaura ingen annan utväg till räddning, än att låta
viga sig hos bypresten, som bor ej långt derifrån,
med guldsmeden, hyvartill hon efter mycken strid lå-
ter förmå sig. Hon yrkar nu att blifva förd till klo-
stret, men låter dock öfvertala sig af sin man ått på
prof följa med till hans hem för någon tid. Snart
vaknar kärleken hos henne och denna segrar sedan
alltid öfver de pröfningar hon ännu har att utstå och
hvilka sluta dermed, att hon mnödgas tigga, för att
skaffa uppehälle åt sig och sin man, som blifvit be-
rötvad synen till straff för förfalskningh af kronju-
veler, samt för sin smärmoder, som aldrig varit henne
synnerligen huld. Upplösningen, som nu omedelbart
följer, kan väl på förhand gissas, men är icke desto-
mindre af effekt, och har den förtjensten att icke
vara belastad med några öfverflödiga tillsatser, eler
långrandiga och breda moralpredikningar. Detta är i
korthet innehållet af pjesen, som eger en mängd ef-
fektscener, utan att derföre vara utstyrd med nägra
egentliga knalleffekter. Språket är temligen vårdadt
och vackert, och poetiska skönheter saknas icke; men
örat har i början något svårt att förlika sig med jam-
berna, som icke heller alltid uttalas så väl, som man
kunde önska.
Fru Hjortsberg nedlade i Isauras rol ett nytt prof
af sin ovanliga naturfallenhet och verkliga talang i
roler af den karakter som Isauras, och hon belöna-
des äfven med ett förtjent bifall, ehuru hennes röst
stundom är nog svag. (Den bekanta mamsell Löwe
har ät denna rol i Tyskland förvärfvat en stor rykt-
barhet.) Ar Dahlqvist utförde don Ramiros rol, sä-
som vanligt, På ett sätt, som visade att han väl stu
derat den; dock tycktes han nog mycket antaga en
paternell hållning allt igenom, då han likväl genom
att här och der inlägga mera liflighet såsom älskare,
bordt kunna hoppas mera framgång. BRolen får i
ala fall någon anstrykning af föreläsning. Dessa becge
iro hufyudrolerna i plesen.