stundom äfven begagna andra böcker, som anses kunna tjena till hans förbättring, och penna, bläcl k och påpper. Hans rakknif och tvättfat hänga på väggen ciler stå på en liten hylla. Ett rör till inledande af friskt vatten är anbragt i hvarje cell, så att han kan hafva vat.en efter behag. Om dagen uppsättes sängstället emot väggen och lemnar honom mera rum för hans arbete. Ty här har han ock sin väfstol, eller sin spinmiock, eller sin skomakarbänk, och här arbetar han, sofver, vakar och räknar årstidernas förändring och varder gammal. Den första fången jag såg, satt i arbete vid sin väfstol; han hade varit der 6 år och skulle, om jag minnes rätt, stanna qvar i ännu 3. Han hade blifvit dömd så:om gömmare af tjufgods, men nekade ännu efter denna långa fängelsetid för sitt brott och sade att han hade blifvit hårdt handterad. Det var andra gången han blifvit lagförd. Han stannade med sitt arbete när vi kommo in, tog af sig glasögonen och svarade obehindradt på de frågor man gjorde honom, men altid först med ett besynnerligt slags paus, och med en låg, likasom betänksam stämma. Han bar en pappershatt af sin egen tillverkning och det förnöjde honom att se den bemärkt och berömd. Han hado på ett ganska sinnrikt sätt gjort ihop ett slags väggur af trä, med tillbjelp af några bortkastade uddar och garnändar och hans ättiksflaska gjorde dervid tjenst som pendel. Då han såg mig intresserad af denna anstalt, skådade han upp derpå med en viss stolthet och sade, att han hade tänkt på dess förbättrande och hoppades att kunna, med tilihjelp af en hammare och en liten sönderslagen glasbit, der bredvid innan kort kunna applicera en spelmusik derpå. Han hade ock dragit ut några färger från garnet hvarmed han arbetade och dermed målat några torftiga figurer på väggen. En af dessa föreställande ctt fruntimmer kallade han sjöfröken. Han smålog då jag såg på dessa hans försök att döda tiden, men när jag kastade min blick från dom på honom sjelf, såg jag att hans läpp darrade och kunde hafva räknat slagen i hans bjerta. Jag har nu glömt buru det kom på tal, men jag minnes att någon allusion gjordes derpå att han hade en hustru. Han runkade härvid på hufvudet, vände sig bort och betäckte ansigtet med händerna. Men du är ju undergifyen i ditt öde? sade cn af embetsmännen efter en kort paus, sedan fången hade återtagit sin förra hållning. Denne svarade med en suck, som förekom såsom ville han slå af frågan i sin hopplöshet. O ja! ja! visst är jag nu undergifven. — Och du har ju också blifvit en bättre menniska eller huru? — Ja, jag hoppas så: jag är säker att jag kan hoppas blifva det. — Och tiden gär ju fort nog ? — Tiden är mycket lång inom dessa fy ra väggar, mina herrar! Han kastade ögonen omkring sig, himlen vet huru tungt. Han sade dessa ord och föll dervid in uti besynnerligt stirrande, alldeles som hade han glömt något. Ett ögonblick derefter suckade han tungt, satte på sig glasögonen och återgick till sitt arbete. (Forts. följer.) E—EAA————AL