stundom äfven begagna andra böcker, som anses kunna
tjena till hans förbättring, och penna, bläcl k och påp-
per. Hans rakknif och tvättfat hänga på väggen ciler
stå på en liten hylla. Ett rör till inledande af friskt
vatten är anbragt i hvarje cell, så att han kan hafva
vat.en efter behag. Om dagen uppsättes sängstället
emot väggen och lemnar honom mera rum för hans
arbete. Ty här har han ock sin väfstol, eller sin
spinmiock, eller sin skomakarbänk, och här arbetar
han, sofver, vakar och räknar årstidernas förändring
och varder gammal.
Den första fången jag såg, satt i arbete vid sin väfstol;
han hade varit der 6 år och skulle, om jag min-
nes rätt, stanna qvar i ännu 3. Han hade blifvit
dömd så:om gömmare af tjufgods, men nekade ännu
efter denna långa fängelsetid för sitt brott och sade
att han hade blifvit hårdt handterad. Det var andra
gången han blifvit lagförd. Han stannade med sitt
arbete när vi kommo in, tog af sig glasögonen och
svarade obehindradt på de frågor man gjorde honom,
men altid först med ett besynnerligt slags paus, och
med en låg, likasom betänksam stämma. Han bar
en pappershatt af sin egen tillverkning och det för-
nöjde honom att se den bemärkt och berömd. Han
hado på ett ganska sinnrikt sätt gjort ihop ett slags
väggur af trä, med tillbjelp af några bortkastade ud-
dar och garnändar och hans ättiksflaska gjorde dervid
tjenst som pendel. Då han såg mig intresserad af
denna anstalt, skådade han upp derpå med en viss
stolthet och sade, att han hade tänkt på dess förbät-
trande och hoppades att kunna, med tilihjelp af en
hammare och en liten sönderslagen glasbit, der bred-
vid innan kort kunna applicera en spelmusik derpå.
Han hade ock dragit ut några färger från garnet
hvarmed han arbetade och dermed målat några torf-
tiga figurer på väggen. En af dessa föreställande ctt
fruntimmer kallade han sjöfröken.
Han smålog då jag såg på dessa hans försök att
döda tiden, men när jag kastade min blick från dom
på honom sjelf, såg jag att hans läpp darrade och
kunde hafva räknat slagen i hans bjerta. Jag har nu
glömt buru det kom på tal, men jag minnes att någon
allusion gjordes derpå att han hade en hustru. Han
runkade härvid på hufvudet, vände sig bort och be-
täckte ansigtet med händerna.
Men du är ju undergifyen i ditt öde? sade cn af
embetsmännen efter en kort paus, sedan fången hade
återtagit sin förra hållning. Denne svarade med en
suck, som förekom såsom ville han slå af frågan i sin
hopplöshet. O ja! ja! visst är jag nu undergifven.
— Och du har ju också blifvit en bättre menniska
eller huru? — Ja, jag hoppas så: jag är säker att
jag kan hoppas blifva det. — Och tiden gär ju fort
nog ? — Tiden är mycket lång inom dessa fy ra väggar,
mina herrar! Han kastade ögonen omkring sig,
himlen vet huru tungt. Han sade dessa ord och föll
dervid in uti besynnerligt stirrande, alldeles som hade
han glömt något. Ett ögonblick derefter suckade han
tungt, satte på sig glasögonen och återgick till sitt
arbete. (Forts. följer.)
E—EAA————AL