saknade den fina känslan, som fordras för att idealisera. Vi se detta ofta och finna att känsla och menniskokänsla äro tvenne olika saker. Man känner djupt sanningen af en målning af fattigdom och elände, der perl:r till och med en tår fram i ögat, då vi läsa derom, då snillet kastat sitt ljus in i eländets hålor och vi se den ruttnande halmen i bädden, de hungrande barnen och den förtviflande modren; men komma vi händelsevis in i en sådan håla, står der en förtviflad moder framför oss med sina hungrande barn omkring sig; då göra vi intet eller ganska litet för att rädda henne och dem; då äro vi förnuftiga och låta ej hänföra oss af vår känsla, derföre att de stå i sanningens gråhvita, ej i diktens gyllene dager. Vi fordra njutning för att vara goda och verkligheten erbjuder ingen sådan. Det är verkligen obehagligt att föreställa sig en sådan der liten kärleksgud med en smörgås i handen, och litet hvar hade säkert gerna undvarit den prosaiska rådmannens anmärkning. Den svartmuskige karlen lyftade upp gossen på en slak lina och lemnade honom en pil och båge. Positivets ostämnda toner började brusa och linan att svänga. Som en sylfid flög barnet högt upp öfver folkets hufvuden, kastade sig fram och åter och böjde sig mjuk som ett rö, hängande vid det smala repet; slutligen ställde sig gossen på linan, spände sin båge och afsköt den gyllene pilen på folket. Pilen träffade fröken Emerentia midt för hjertat; ett allmänt bravo belönade gossen, som hoppade ner och bugade sig. Representationen var slut och folket troppade af, utom majoren, som i synnerhet fästat sin uppmärksamhet vid det sköna barnet. Både han och fröken, som, i parenthes sagdt, funno sig litet smickrade att pilen just träffat henne, blefvo qvar, för att sjelfve tala vid gossen. Majoren trefvade efter penningar och fröken likaledes i sin ridikyl — pirater voro ej ännu då brukliga. pHvad är den der svarte för en? frågade ma