saknade den fina känslan, som fordras för att idea-
lisera. Vi se detta ofta och finna att känsla och
menniskokänsla äro tvenne olika saker. Man kän-
ner djupt sanningen af en målning af fattigdom
och elände, der perl:r till och med en tår fram
i ögat, då vi läsa derom, då snillet kastat sitt
ljus in i eländets hålor och vi se den ruttnande
halmen i bädden, de hungrande barnen och den
förtviflande modren; men komma vi händelsevis
in i en sådan håla, står der en förtviflad moder
framför oss med sina hungrande barn omkring
sig; då göra vi intet eller ganska litet för att
rädda henne och dem; då äro vi förnuftiga och
låta ej hänföra oss af vår känsla, derföre att de
stå i sanningens gråhvita, ej i diktens gyllene da-
ger. Vi fordra njutning för att vara goda och
verkligheten erbjuder ingen sådan.
Det är verkligen obehagligt att föreställa sig en
sådan der liten kärleksgud med en smörgås i han-
den, och litet hvar hade säkert gerna undvarit
den prosaiska rådmannens anmärkning.
Den svartmuskige karlen lyftade upp gossen på
en slak lina och lemnade honom en pil och bå-
ge. Positivets ostämnda toner började brusa och
linan att svänga. Som en sylfid flög barnet högt
upp öfver folkets hufvuden, kastade sig fram och
åter och böjde sig mjuk som ett rö, hängande
vid det smala repet; slutligen ställde sig gossen
på linan, spände sin båge och afsköt den gyllene
pilen på folket. Pilen träffade fröken Emerentia
midt för hjertat; ett allmänt bravo belönade gos-
sen, som hoppade ner och bugade sig.
Representationen var slut och folket troppade
af, utom majoren, som i synnerhet fästat sin upp-
märksamhet vid det sköna barnet. Både han
och fröken, som, i parenthes sagdt, funno sig litet
smickrade att pilen just träffat henne, blefvo qvar,
för att sjelfve tala vid gossen. Majoren trefvade
efter penningar och fröken likaledes i sin ridikyl
— pirater voro ej ännu då brukliga.
pHvad är den der svarte för en? frågade ma-