torde vara nog att hos enhvar återkalla minnet af Ständernas, nästan vid hvarje riksdag förnyade, men af regeringen glömda, eller af kotterier motarbetade och slutligen alltid fruktlösa önskningar. Om det nu icke kan nekas att dessa önskningar utgått från Rikets Ständer i samma riktning som den fria pressen tillhör, huru stor är då icke oförsyntheten hos Biet, som motarbetar hela denna riktning, att påstå, vare sig att dess anhängare vilja reformer, eller att hela den redbara riksdagsmannabildningen, som förstått frågorna, tillhör kotteriets stationära åsigter, men deremot ropet på de reformer, den fria pressen fordrar, endast delas af en och annan borgare, som hemtat sin bildning från Aftonbladet, eller en och annan bonde, som varit enchanterad af att fjäsas af detta blad? Men vi gå än vidare, ifrån mängden af Ständerna till den del bland dessa eller inom hela svenska folket i öfrigt, som kotteriet företrädesvis vill tillegna sig, nemligen de lärde, vetenskapsmännen och statsmännen par exellence, hvilka påstås helt och hållet tillhöra Biets konservatism, men deremot sakna sympathi för de friare åsigternas och pressens sak ända derhän, att de skulle blygas införa en uppsats i något af oppositionsbladen. Detta påstående visar sig vid närmare granskning, likasom det öfriga, utgöra endast ett nödrop från Biets egen sida. Betrakta vi de ofvannämnda stora reformfrigornas ställning, så visar det sig, hvarken att motståndet mot dem egentligen utgått från landets vetenskapsmän, författare eller embetsmän., Tvärtom hafva desse, använde i kommitteer och embetsverk, ofta tillstyrkt reformerna i ganska nära enlighet med Rikets Ständers förslag, ända derhän, att icke blott hufvudprincipen, utan äfven detaljerna blifvit af dem understödde; och man kan i allmänhet icke säga, att dessa klasser, betraktade i association eller såsom myndigheter, visat sig fiendtliga mot förändringarna till och medi sådana fall, då deras kollegiala vis inertie varit hotad genom den yrkade förändringen. Hvad särskilt beträffar de lärde, så måste visserligen medges, att om man dermed förstår de lärde vid universiteterna, har deti alla tider visat sig såsom ett besynnerligt och ofta utmärkande drag hos dessa inrättningar, att man der påträffat en stark politisk servilism, naturligtvis med många hedrande undantag. Och detta icke blott i Sverge utan äfven i andra länder. Hvem minnes icke t. ex. huru nesligt den annars såsom författare berömde Johannes von Miller prostituerade sig för segraren efter slaget vid Jena; och dylika exempel på de boksyntes oförmåga att fördraga åsynen af maktens yttre glans utan att deraf förbländas och blifva yra i hufvudet, hafya vi ganska många äfven i vårt land. Det har likväl i detta såsom i många andra fall varit långt värre förr än nu. Det var icke många år sedan en af de sednast aflidne professorerne i Upsala, hvilken efter sin död blifvit af sina vänner utpuffad såsom ett stort snille, men åtminstone med visshet var i politiken stark anhängare af den blinda lydnadens theori, på fullt allvar försvarade den satsen, att en ung grefve eller baron af de förnämsta familjerna borde hafva en grad högre betyg för samma kunskaper än en ofrälse. Sådant torde likväl numera icke komma att inträffa. Den absoluta underdånighets-läran har äfven vid universiteten börjat på att få maka åt sig något för rättsgrundsatserna såsom det högsta i samhället, och häruti torde den framskridande tidens åsigter och fordringar, uttryckta genom en fri press, samt genom skrifter öfver statsläran i samma riktning som dennas, äfven kunna reklamera sin andel. Vill man närmare se på huru härmed förhåller sig i Sverige, så befinnes det, att de tre celebraste namn som lärdomen hos oss eger: Geijers, Bergfalks och Thomanders. stå på de reformerande åsigternas sida. Det vore ganska artigt om bikotteriet, som vill tillräkna sig det vida öfver vägande antalet, ja! totaliteten af de tän