torde vara nog att hos enhvar återkalla min-
net af Ständernas, nästan vid hvarje riksdag
förnyade, men af regeringen glömda, eller af
kotterier motarbetade och slutligen alltid frukt-
lösa önskningar.
Om det nu icke kan nekas att dessa önsk-
ningar utgått från Rikets Ständer i samma
riktning som den fria pressen tillhör, huru stor
är då icke oförsyntheten hos Biet, som mot-
arbetar hela denna riktning, att påstå, vare sig
att dess anhängare vilja reformer, eller att
hela den redbara riksdagsmannabildningen, som
förstått frågorna, tillhör kotteriets stationära
åsigter, men deremot ropet på de reformer,
den fria pressen fordrar, endast delas af en
och annan borgare, som hemtat sin bildning
från Aftonbladet, eller en och annan bonde,
som varit enchanterad af att fjäsas af detta
blad?
Men vi gå än vidare, ifrån mängden af Stän-
derna till den del bland dessa eller inom hela
svenska folket i öfrigt, som kotteriet företrä-
desvis vill tillegna sig, nemligen de lärde, ve-
tenskapsmännen och statsmännen par exellen-
ce, hvilka påstås helt och hållet tillhöra Biets
konservatism, men deremot sakna sympathi
för de friare åsigternas och pressens sak ända
derhän, att de skulle blygas införa en uppsats
i något af oppositionsbladen. Detta påstående
visar sig vid närmare granskning, likasom det
öfriga, utgöra endast ett nödrop från Biets egen
sida. Betrakta vi de ofvannämnda stora re-
formfrigornas ställning, så visar det sig, hvar-
ken att motståndet mot dem egentligen utgått
från landets vetenskapsmän, författare eller
embetsmän., Tvärtom hafva desse, använde i
kommitteer och embetsverk, ofta tillstyrkt re-
formerna i ganska nära enlighet med Rikets
Ständers förslag, ända derhän, att icke blott
hufvudprincipen, utan äfven detaljerna blifvit
af dem understödde; och man kan i allmänhet
icke säga, att dessa klasser, betraktade i
association eller såsom myndigheter, visat sig
fiendtliga mot förändringarna till och medi så-
dana fall, då deras kollegiala vis inertie varit
hotad genom den yrkade förändringen.
Hvad särskilt beträffar de lärde, så måste
visserligen medges, att om man dermed för-
står de lärde vid universiteterna, har deti alla
tider visat sig såsom ett besynnerligt och ofta
utmärkande drag hos dessa inrättningar, att
man der påträffat en stark politisk ser-
vilism, naturligtvis med många hedrande un-
dantag. Och detta icke blott i Sverge utan äf-
ven i andra länder. Hvem minnes icke t. ex.
huru nesligt den annars såsom författare be-
römde Johannes von Miller prostituerade sig
för segraren efter slaget vid Jena; och dylika
exempel på de boksyntes oförmåga att fördra-
ga åsynen af maktens yttre glans utan att
deraf förbländas och blifva yra i hufvudet,
hafya vi ganska många äfven i vårt land. Det
har likväl i detta såsom i många andra fall
varit långt värre förr än nu. Det var icke
många år sedan en af de sednast aflidne pro-
fessorerne i Upsala, hvilken efter sin död blif-
vit af sina vänner utpuffad såsom ett stort
snille, men åtminstone med visshet var i po-
litiken stark anhängare af den blinda lydnadens
theori, på fullt allvar försvarade den satsen,
att en ung grefve eller baron af de förnämsta
familjerna borde hafva en grad högre betyg
för samma kunskaper än en ofrälse. Sådant
torde likväl numera icke komma att inträffa.
Den absoluta underdånighets-läran har äf-
ven vid universiteten börjat på att få maka
åt sig något för rättsgrundsatserna såsom det
högsta i samhället, och häruti torde den fram-
skridande tidens åsigter och fordringar, uttryck-
ta genom en fri press, samt genom skrifter
öfver statsläran i samma riktning som dennas,
äfven kunna reklamera sin andel. Vill man
närmare se på huru härmed förhåller sig
i Sverige, så befinnes det, att de tre cele-
braste namn som lärdomen hos oss eger: Geijers,
Bergfalks och Thomanders. stå på de refor-
merande åsigternas sida. Det vore ganska artigt
om bi- kotteriet, som vill tillräkna sig det vida
öfver vägande antalet, ja! totaliteten af de tän-