då gick fröken der hemma och visste ej hvad
hon skulle företaga. Var åter fröken borta hos
proöstinnan eller på något barndop, vid hvilka
tillfällen hon, oaktadt sina fyrtiofem år, ger-
na lät använda sig till flickfadder, då gick ma-
joren der hemma och anställde en sorts hus-
visitation och snokade i alla vrår, för att hitta
på något att gräla om, och endast vid sådane till-
fällen led hans tjenstefolk. Men när fröken Eme-
rentia var hemma, var allt det der onödigt och
tjenstefolket fick vara. i ro. Fröken var glacisen
som bröt vågorna af majorens stormar.
Majoren gick en vacker vårafton, några dagar
innan den märkvärdiga brunnsresan skulle företa-
gas, fram och åter på gårdsplanen och mumlade
då och då en ed öfver Postgossen, som ännu ej
anländt från staden. Syster Emerentia satt vid
det öppna fönstret i nedra våningen och språka-
de med sin bror, som gick skyltvakt. Jag tror
f-n tagit pojken, yttrade majoren slutligen, jag
skall väl en gång piska opp honom för hans söl.n
Fröken Emerentia, som ganska väl visste, att ma-
jorens bestraffningar aldrig blefvo af, utan alltid
lott bestodo i några starka och hotande termer
och en mängd förskräckliga löften, kunde dock ej
underlåta att invända: Det vore högst orätt att
slå gossen., — Jaså, du säger det, syster Eme-
rentia, utfor majoren ännu mera förifrad, du
skall sc att jag slår pojken sönder och samman
midt för frökens näsa.v — Å nej, dertill har du
icke bjerta, käre Adolf, invände systern. — ,Hjer-
tal upprepade majoren ännu mera uppretad, pär
jag en gammal käring kanske? är jag blödig ja
kanske? Du skall få se, syster Emerentia, hi
det går, och om jag nu slår pojken lytt eler för
derfvad, så är det din skuld för dina förbannade
dispyter. Majoren afbröt sig sjelf och fortfor mar
sin vandring.
Fröken ångrade likväl nu
en storm och i synnerhet
mit att liksom sitta sin hb
tt kon åter uppväcki
it hon kom-
i pant, all