had
som sammansvurit oss med hvarannan att ut-
föra dådet mot vår fiende; o, att der äfven
funnes trehundrade sådana som ni! och denna
tidningsskrifveriets hydra, om hvilken man än-
da hit till skuggornas rike förnimmer så mån-
ga rysliga saker, sKulle inom året, månaden,
veckan icke mer vara till!
Men, älven om ni är ensam, tveka icke, — jag
besvär er, — att för det allmänna bästa taga
ut steget! Stick: er hand i brasan och bränn
upp den!.... Det gör så godt, så godt!
Eller hvad? skall då för alltid den timma
ha slagit i ert gamla, fria Sverige, att en ko-
nungens troman icke längre får skrifva en
smula invita Minerva, utan att den -preten-
tiösa käringen skall understå sig ge upp to-
nen till en allmän korus deremot? Man skall
kan tänka först bedja den pedantiska vishets-
gudinnan om lof!
Tacka vet jag i det gamla Rom, vi hade der
inga tidningar, utan afgjorde sakerna med slipadt
stål. Om jag icke irrar mig, var i det fordna
Svithiod enahanda lyckliga vana rådande; men
nu... nödgas man knyta nälfven i byxsäcken,
fastän man, som ni, sitter i sjelfva det krigi-
ska rådet!
Heldre, jag upprepar det, stick den då i el-
den och bränn upp den! Man kan icke utsäga
hvad allt godt det måste ha med sig!
Jag bjuder er ur :andarnes verld ett äkta
romersit handslag, notabene med den ena han-
den jag har qvar, och jag väntar med otålig-
het ert tillbaka, notabene med den ena, ni
också kan ha qvar, när vi träffas i alla hjel-
tars, krigsråders och riddares gemensamma Ely-
sium. Det skall bli en rörande scen, värdig
sjelfva gudarnes glädjetårar.
Horatius Cocies och Marius Curtius förena
sig i en komplimang af beundran för ert klas-
siska hjeltemod och anhålla genom mig få va-
ra inneslutne i er aktning.
jelf förblifver jag i alla evigheter den var-
maste af edra tusen beundrare, och tecknar
mig eder från hufvud till tå tillgifne
Mucius Scevola.
P. S. Min respekt för de öfriga sannt ro-
merska själarne i edra icke romerska tider,
herrar Hartmansdorff, Eefrån, excellentissimus
sjelf, m. fi. fader Nerman icke till förglöm-
mandes. Jag är säker att de icke skulle un-
landraga sig, att göra er säliskap och veder-
våga åtminstone nigra fingrar, så vida icke
lessa herrar, det jag nästan anar, finna sig till-
räckligt brända redan förut. Densamme.