stjernska husets ättebilder. Jag sökte förströelse
och belyste målningarne, den ena efter den an-
dra, med min blindlykta. Men jag blef underlig
till mods då jag skådade i de svenska hufvyde-
nas ärliga och stränga ansigten. Strängt och o-
gillande tycktes de svartklädda, med stora krås
och gyllene kedjor beprydda minnen nedskåda på
mig. Beklazande sökte de gammalmodigt putsa-
de damernas blickar den oskyldiga flickan, som
så långt lät hänföra sig af passionernas hvirfvel,
och framför dessa stumma, men stränga domare
öfver mitt förehafvande stod jag, då den afgö-
rande timman slog. — Med den infann sig Viola,
ledsagad af trädgårdsmästarinnan. Jag ville sluta
henne i mina armar, ... allvarsam, såsom jag än-
nu aldrig hade sett henne, visade hon mig till-
baka.
Eugen! sade hon med bäfvande röst: ännu
hafva vi detta steg att taga, ännu kunna vi un-
derlåta det. Har ni betänkt allt?,
Hulda tviflerska, svarade jag henne, sjelf plå-
gad af de bittraste tvifvel — är väl ännu tid att
välja? ...
Att välja det rätta, det goda, är aldrig för
sent,, svarade hon med vigt.
Bestört öfver hennes främmande väsende, ville
jag bedja om förklaring, men trumpetstycket,
som Fier å Capel just nu blåste bakom träd-
gårdsmuren, såsom signal, gjorde slut på allt
vacklande.
Kom! skyndade jag på henne. Allt står på
spel.
,Ja visserligen,, svarade hon, vårt allt. Nå
väl då, i Guds namn.
Skyndsamt gingo vi genom den knarrande snön.
Fullmånen utgöt sin glans öfver den vinterliga
jorden, och så tysta, som den, flögo våra skug-
gor öfver den hvita ytan. Snart hade vi uppnålt
hörnet. Här höll Fier d Capel med en lätt vagn.
Utan att säga ett ord, lyfte jag in Viola och
sprang efter uti vagnen. Utan att förlora ett