ton varit i hvarandras sällskap, hade löjtnanten Wahlfeldt saknats, hvarföre och enär de under sådan2 omständigheter icke kunnat lemna honom, förrän de gjort sig förvissade, att han vore utan fara, hade de i än damål att äter inkomma och befria honom, börjat klappa på den tillslutna porten, hvilken, då ingen iyckts egna uppmärksamhet åt celler villfara deras ästundan, medelst en nyckel, som den omnämnda qvinnan nedkastat å gatan, blifvit öppnad, hvaruppå, efter sex eller tio minuters förlopp ifrån det de derifrån. utkommit på gatan, såväl löjtnanten och hans kamrater, som en vakt, bestående af några stadssoldater, hvilka under tiden tillkommit samt en mängd andra personer, hvilka vid förbigåendet stadnat, ingått i förstugan, der de bultat å dörren till det rum, der löjtnanten Wahlfeldt hållits innesluten; dörren hade slutligen inifrån öppnats, utan att något våld derå hvarken med yxa eller annat vapen, så vidt löjtnanten kunnat förmärka, blifvit utöfvadt. Vid inträdet i rummet, hade Wahlfeldt utvisat Jacobsson såsom den, hvilken honom serdeles förfördelat, churu ett sådant uttryck, hvarom målseganderne förmält, honom dervid icke undfallit, hvarefter löjtnanten med en käpp tilldelat Jacobsson det slag, hvarföre Jacobsson emot honom väckt åtal, men att löjtnanten deremot ingalunda varit den, som af patrultkarlen blifvit gripen och från denna slitit sig lös; tilläggande löjtnanten Tegner, att han vid berörde tillfälle förlorat en kedja af franskt guld, hvilken under handgemänget blifvit afsliten och den han sedermera icke återfått ;) Förmälande löjtnanten Tegner, att han vid denna berättelse endast hade att tillägga: att när löjtnanten Tegnetr och hans sällskap vandrat utföre trappan, det förekommit honom, som om en hel folkmassa genom dörrarne från alla håll utstörtat i nedra förstugan samt att Tegner, innan han utdelat något slag, af bagaren Grundström erhållit ett sådant i ansigtet så våldsamt, att Tegners både näsa och mun sprungit i blodp, derefter han slagit omkring sig och sjelf blifvit illa slagen, serdeles af Grundström och Jacobsson, hvilka äfven bemäktigat sig Tegners käpp, den han sedermera af löjtnanten Wirgin återfått; att Tegntr af den kedja han vid detta uppträde förlorat, endast återbekommit den så kallade löparen eller den holk, uti hvilken urnyckeln finnes fästad; att Tegner icke kunde påminna sig lydelsen af de oqvädinsord, hyarmetd han och hans kamrater hlifvit öfsverhopade, men att de benämnts knecktrackor erinrade sig Tegntr, äfvensom att boettmakaren Jacobsson vid Tegners inträde i rummet icke suttit i soffan utan stått vid dörren och sökt hindra Tegneår och hans kamrater att inträda, samt att Tegner utan någon uppmaning från Wahlfeldts sida, der och icke i soffan slagit honom. (Forts. följer.)