Bruden låter jag sitta, mina föräldrar vecklar jag
omkring fingrarne, vech innan storken drar hädan,
kommer jag hemligen åter och stjäl dig undan
dina föräldrar. Der stod jag och ryckte i nöd-
ångest de halfmogna björnbärenfrån buskarne, och
kunde ändå slutligen icke göra annat, än att säga
a till allt åt den kära Hans. Han gick — jag
blef — min mor var nöjd — min far såsom i
himmelen. Nu vill jag åter njuta lifvet, sade han
ofta, då den näsvise pojken icke mera är här,
och nu, Greta, skall du icke heller hålla dig ifrån
alt ge ditt ja åt en friare, som innan kort skall
tala för sig här. Jag suckade; dagar och veckor
förgingo; från Hans kom ingen underrättelse, mer
väl från den tjocke mjölmaren, som ville giftd
sig med mig. Slutligen kom han sjelf. För mir
far vågade jag icke knysta, Och jag måste låt:
mjölmaskens frieri behaga mig, men hjelpen va
nära. Vi sitta en afton tillsammans, mjölnaren
min mor och jag. På en gång stormar min fa
in i kammaren, röd af vrede, och säger: nu lä
spektaklet bryta löst. Just nu har den fatal:
pojken, Hans, farit in i staden; jag har sett ho
nom med egna ögon. Förvirrad af hopp oci
fruktan smyger jag mig till köket, såsom för at
bereda aftonmåltiden. Hvem drar mig direkt
sakta i kjolen? hvem ger mig en kyss? och hver
uppmanar mig att genast följa? ingen annan il
min Hans. Han hade sprungit ifrån sin fästmt
under förlofningskalaset, för att föra mig till sin:
föräldrar. Hvad annat var att göra i förvirrin:
än att säga ja? Då ropar mig min Morin ikam-
maren. Greta! sade hon, din far vill ha en ägg-
kaka; 1 köket finnas icke flera ägg; gå och sc
efter i stallet, hönorna hafva visst värpt några