Bruden låter jag sitta, mina föräldrar vecklar jag omkring fingrarne, vech innan storken drar hädan, kommer jag hemligen åter och stjäl dig undan dina föräldrar. Der stod jag och ryckte i nödångest de halfmogna björnbärenfrån buskarne, och kunde ändå slutligen icke göra annat, än att säga a till allt åt den kära Hans. Han gick — jag blef — min mor var nöjd — min far såsom i himmelen. Nu vill jag åter njuta lifvet, sade han ofta, då den näsvise pojken icke mera är här, och nu, Greta, skall du icke heller hålla dig ifrån alt ge ditt ja åt en friare, som innan kort skall tala för sig här. Jag suckade; dagar och veckor förgingo; från Hans kom ingen underrättelse, mer väl från den tjocke mjölmaren, som ville giftd sig med mig. Slutligen kom han sjelf. För mir far vågade jag icke knysta, Och jag måste låt: mjölmaskens frieri behaga mig, men hjelpen va nära. Vi sitta en afton tillsammans, mjölnaren min mor och jag. På en gång stormar min fa in i kammaren, röd af vrede, och säger: nu lä spektaklet bryta löst. Just nu har den fatal: pojken, Hans, farit in i staden; jag har sett ho nom med egna ögon. Förvirrad af hopp oci fruktan smyger jag mig till köket, såsom för at bereda aftonmåltiden. Hvem drar mig direkt sakta i kjolen? hvem ger mig en kyss? och hver uppmanar mig att genast följa? ingen annan il min Hans. Han hade sprungit ifrån sin fästmt under förlofningskalaset, för att föra mig till sin: föräldrar. Hvad annat var att göra i förvirrin: än att säga ja? Då ropar mig min Morin ikammaren. Greta! sade hon, din far vill ha en äggkaka; 1 köket finnas icke flera ägg; gå och sc efter i stallet, hönorna hafva visst värpt några