mest bildade själ. Med förtroende närmade jag
mig henne, såsom till en syster, satte mig bred-
vid henne, och samtalet började. Tusende före-
mål blefvo vidrörda, tungorna löste sig i sorglös
munterhet, till alla sidor sväfvade sinnet, och
min aktning för den sköna, förträffliga Viola steg
på det högsta. Än framqvällde den sanna qvick-
heten, det oskyldiga skämtet från den muntra
pratmakerskans läppar, än glödde hennes kinder
i känslan för dygd, sanning och menniskovärde.
Än lekte hon med mig, härmande barnets naiva
pladder, än sökte hennes öga, bestråladt och hän-
ryckt af helig längtan, i den uppgående aftonstjernan
beviset för den högsta, allt omfattande aning,
som hvarje dödlig bär inom sitt bröst. Och li-
kasom talarinnan, så ulvecklade sig äfven åhöra-
rinnans sinne. Än lyssnade hon med deltazgan-
de på mina ord, än vederlade hon mitt påståen-
de med fint, träffande skämt, än med den oemot-
ståndligaste munterhet. An stodo perlor i hen-
nes talande ögon, än logo hennes drag till glädje.
Hon pålog sig tusende gestalter; i hvarje var
hon mönstret för det sköna, det anständiga och
det goda. Timmarne dansade bort, utan att vi
anade det; det hade blifvit afton, vi märkte det
icke. IHvarken skymningen celler det derpå föl-
jande vaxljusskenct i irummet kunde störa vexlin-
gen af våra idfer, och då Quespenstjerna hem-
kom långt sednare än vi tänkte, fann han sam-
talet i full gång.
Aftonbordet, som Viola med flitig huslighet
besörjde, var en högtidsmåltid i jemförelse med
middagsbordet. På alla ansigten lyste glädjen,
friherren bief munter af vår glädtignet, och till-
fredsställande berättelser från Rosas sjukrum öka-
de ännu meia den glada tämningen. Skämt och
känsla presiderade, och först mot midnatten lem-
nade jag husets förträffliga värd, sedan Viola län-
gesedan försvunnit, för att kyssa den slumrande
systern. Upphettad af fröjd, vin och kärlek,
skyndade jag till min kammare, och märkte lör