tager sig att ombesörja detta bref. Förklara ho-
nom min varmaste tacksägelse, och förlita dig på
din Oswald.w
Med glädje omfamnade jag den ärlige frans-
mannen och ville bevisa honom min erkänsla.
Med stolthet afvärjde han hvarje skänk och frå-
sade enträget, om jag hade något att uträlta i
min fädernestad, emedan han dagen derpå skulle
begifva sig dit.
Jag nekade, men begärde få veta, hvad som
förde honom till hufvudstaden.
Ett vigtigt göromål, svarade han. Jag vore
redan på ort och ställe, om jag icke måst besör-
ja svaret, Vet ni? ... men, huru skulle ni kun-
na veta det? . . . kan ni gissa, hvilken jag råka-
de i Firneck, innesluten inom galler och lås, lik-
som eder stackars vän? — gissa en gång . - -
min fru!
Er fru?
Ja, min herre; madame Henriette de Bissac!.
.. för f-n! nu undslapp mig mitt ärliga namn,
men utan eget förvållande. . . . Min vid altaret
förmåälda fru, som med sina intriger utsatte sin
make för arkebusering, som med feghet ölvergat
honom, och i en groflig vällustings armar bränn-
märkte fruntimmers namn och fruntimmers ära,
..- hon väntar i Firneck det förtjenta straffet
för sin statsförbrytelse.
Henriette? . . . ropade jag, tumlande bestört
tillbaka, Herieue, er hustru? . . .
Ja, för djefvu!en, herre; hon var det, och är
det tyvärr ännu. Hundrade gånger skulle jag
hafva förnekat henne, men nu fordrar ära och
mensklighet, att jag ännu cen gång erkänner
henne. Den ovärdiga är agentinna i ett för-
bund, som smyger i mörkret och gerna ville ute-
sluta det rogerande furstehusets efterträdare. Hen-
nes ungdom, skönhet och skicklighet gjorde hen-
ne till verktyg för detta band. Hon skulle snär-
ja prins Emil i sina nät, då dessutom arfprinsen
åg sjuk och utan hopp i England; öfverlemna
ca