der, då jag rekapitulerade min dag, att jag för-
lorat mitt hjerta till den för tjusande Viola. Obe-
kymrad öfver förlusten, sjönk jag ned på de mju-
ka dunkuddarne; jag hade ju, om icke allt be-
drog mig, ändå derföre alhändt den sköna röfvarin-
nan hälften af hennes: Ög sonen föllo igen, och
snart stod jag i bröllopsdrägt med Viola vid al-
taret; en gammal qvinna förenade våra händer,
Ficer å Capel, med sin krämarpåse på ryggen, läste
välsignelsen, och min onkel, gardesöfversten;
sjöng Dessauermarchen ned från orgeln. Hor-
tensia och Amarantha voro viltnen, och förvand-
lades plötslig en till stora kattor, som med ilska
och raseri foro löst på det stackars brudparet och
jagade oss i en häftig ängslan, tills ändtligen den
torka jokejen Sebastian med sina stora polison-
cer instörtade, rensade femplet från de orena dju-
ren med en dugtig hundpiska och skaffade mig
tillfälle att få slumra i ro.
XXVIH.
Då jag åter slog upp ögonen, stod Fier å Ca-
pel vid min säng, och urskuldade sig enträget för
silt uteblifvant de, med omöjligheten att kunna förr
homma tillbaka, då han väl snart hade lemnat
mitt bref till Oswald, men först efter någon tid
funnit tillfälle att åtkomma svaret.
Oswall skref:
Dyre Eugen! Dina rader hafva förvandlat
mitt i sig sjelf ej obehagliga fängelse till ett Rden.
Du tänker på mig! detta är nos. Tacka mig ej,
Det är blott en ringa förtjenst, att inför domrar-
ne träda i en oskyldigs ställe. Man anklagar ba-
ron Kronstein, alt hafva befordrat prins E..,.s
flykt. I morgon skall man, på bög befallning,
såsom man säger, afföra mig till residenset, Först
der bortlägger jag milt inkognito, emedan jag ie-
ke kan bibe! sålla det längre. Derifrån får da un-
derrättelse om mig, eller om det, såsom jag hop-
pas blir mig tillåtet, flyger jag sjelf i dina ar-
mar. Den olyckliga Elises ak tningsvärde hror å-