ni hade sett honom och genast satte edra mun-
nar i gång ... husch, så var han och förblef borta.
ä Och lär icke åter bli synlig, förrän pappa pre-
senterar honom såsom friare.
Min korg har han redan, svarade Amarantha;
och Hortensia tillade: cmin skall också inte fattas.
Om så är,, ropade den älskansvärdaste, så
blir det verkligen farligt ... om han promt vill
hemföra en af oss ... Rosa är redan bortlofvad
... aj! då lär väl jag slutligen vara den utvalda.
Hvarföre plåga vi oss då med beständiga giss-
ningar? sade den äldsta med affekteradt allvar;
sitter icke en ärevördig eremit vid vårt bord?
Han skall vara vårt orakel.
Hur så?a frågade de båda andra nyfikna.
Intet lättare i verlden, svarade Hortensia,
9ch intet tillförlitligare. J sen, att vår värds
respektabla hufvud har blifvit något ostadigt. Ef-
ter önskan kan man vyvrida det, låta det nicka
eller skaka. Derizenom skall han afgöra vårt
öde. Hvar och en af oss vänder siz i ordning
med ena fråga till den gamle herrn, och sedan
detta är gjordt, uppmuntrar hon honom mad en
liten stöt i sidan att utsäga sitt orakelsvar. Här-
på nickar eller skakar han, och vänder sig då
ansigtet alldeles på nacken, så är detta det till-
förlitligaste jakande. Antager ni det?,
Med gällt skratt antogo systrarna det lustiga
förslaget, och högtidligt uppmanades eremiten att
Säga sanningen.
. Huru mycket skulle jag hafva gifvit för, om
Jag för denna gången hade varit i hans ställe
Jag var nyfiken huru händelsen skulle foga sce-
nen till sitt slut.
r Hortensia, såsom den första, frågade: Framfö,