glömd. För stolt att af den främmande segraren tigga mig frihet, bar jag tåligt mina bojor, till dess jag, efter lång tid, genom en ädel prins al konungahuset, återfick min frihet. Jag ilög till Nederländerne, otålig att uppsöka det dyrbaraste, jag ännu egde på jorden, Jag menar ej min maka. Från henne hade hennes brottsliga företag skiljt mig. Jag uppsökte min dyra syster Elise, som jag qvarlemnat i min bostad. I hennes armar hoppades jag. åter lefva upp, kunna glömma min smära. Olyckliga återseende! Jag fann henne kämpande med döden. En nedrig förförare trampade denna sköna blomma i sin graf. En fiendtlig, sårad officer hade blifvit införd i vårt hus. Elise vårdade henom. Af trogen skötsel blef kärlek. Han lönade henne med förförande, och då den svaga flickan först sent insåg de förskräckliga följderna a! sin obetänksamhet, sitt blinda förtroende, lemnade han henne. Förgäfves hade hon med kärlekens ord, med ångstens tårar sökt beveka den afskyvärde; förgälfves hade en ädel man, en vapenbroder till bofven, somj förut, men utan framgång, med ren afsigt begärt Elises hand, fordrat uslingen framför ärans domstol, då bani den fallna flickan som försmått honom ännu aktade den troget älskade. Den nedrige infann sig ej, utan föredrog att lemma sin ära för sitt lif i sticket. Den våldfördas redlige försvarare måste snart derefter återvända till herhmet. Elise qvarblef utan skygd. 7 sin bedöfliga ensamhet blef hon förlöst med en dotter, den olyckliga frukten af hennes fel Himlen godtgjorde på den lilla, oskyldiga engeln fadrens oförrätt och upptog honom i sitt sköte. Snart derefter uppgaf Elise i mina armar sir anda.