lugn, omsgifven af herrliga döttrar, njöt af sina rikedomar. Han igenkände mig ännu, och då jag förteg för honom den lysande epoken af milt li och endast yttrade min önskan att på något sätt förtjena mitt bröd, gaf han mig ett litet förskott, att börja den lilla handel, som jag ännu förer, men som genom min industri betydligen blilvit förstorad. Och så är jag då färdig att sluta. Min värja har jag nedsänkt uti floden, glömt milt namn och antagit ett annat, lärt att förakta min förr älskade, men ovärdiga hustru, och lefver na förnöjd. Från det förflutna minnes jag blott två saker, som jag aldrig kan glömma: min stackars syster och namnet på hennes ädelmodige försvarare. Mon har aldrig velat nämna för mig sin förförare, och den redliges namn kunde hon äfven blott uppgifva ofullkömligt. Men kort efter hen nes död fick jag ett bref från honom, hvari han frågade efter den förevigade och visade det lifligaste deltagande. Jag svarade honom och förnam sedan den tiden ingenting om honom, men oförgätliga blifva mig alltid namnen: Elise och Oswald ivallborn!n Oswald Wallborn? ropade jag förvånad. Nu följde frågor på frågor, förklaringar på förklaringar; den liflige Fransmannen tryckte mig snart i sina armar, dåhan erfor att Oswald var min vän och tillika den fångne, hvilken han skulle bringa underrättelse från mig. Han svor högt och dyrt att icke spara någon möda, för att kunna bevisa den ridderlige Oswald sin tacksamhet, och under vänskapliga samtal inträdde den tysta midnatten. (Forts. följer.)