misshaget vexer i jerant för hållande till det föreslagnas brukbarhet och den deraf hos de stationära väckta farhågan, att det verkligen kan komma i bruk, så kunna vi hoppas uppmärksamhet hös opartiska landsmän i samrma mån, som vi skörda invektiver från egoismens och partisinnets ödrganer: om så sker, finne vi oss belåtna med vederlaget. Således utan vidare förord, till saken! — Ekonomisk trefnad torde ej kunha frånkännas det samhälle, der hvar arbetsför person finner utväg att redligt försörja sig :och hvar till arbete vanför kan af andra påräkna lifsuppehälle och vård; för ett sådant samhälle är pauperismen fremmande. Sverges ekonomiska ställning har icke blifvit så invecklad ännu, att ej denna trefnad kan hos oss beredas, till en del genom de ditåt syftande anstalter, som redan äro för handen, till en del genom tillägg af några få andra; med vilkor allenast att det gamla och det nya understödja hvarandra, och begge samverka harmoniskt. Men om denna samverkan skall äga rum, måste man äfven hos oss upphöra att anse medlen till fattisdomens förebyggande såsom likgiltiga för medlen till dess lindrande. Det blir tvertom nödvändigt, att åt de förre egna de kraftigaste åtgärderna. Man vårdslösar icke derigenom de sednare; ty det är klart att dessa kunna sparas mer, ju mera de förre verka med framgång. Fastän således icke egentligen hörande till fattigvården, påkallas menniskokärlekens och barmhertighetens uppmärksamhet förestädesvis på vilkoren att bringa -behofvet af en fattigvård till dess minsta möjliga belopp. Dessa vilkor, som tillika äro vilkoren för pauperismens aflägsnande, kunna inskränkas till följande: 4. Att hvar och en som skall draga försorg om sitt eget uppehälle, kan vinna färdighet dertill; 2. Att den vundna färdigheten äger utrymme för sin tillämpning, och 3. Att detta utrymme vidgas med folkmängdens tillvext. När dessa tre vilkor uppfyllas, bör ingen arbetsför lida nöd; fattigvården har sedan blott att sysselsätta sig med sitt ursprungliga bestyr: omsorgen om de till arbete vanföra. . Det första vilkoret beror på tillgång till offentlig undervisning för alla samhällsledamöter utan undantag. De undervisningsverk, som redan blifvit grundlagda eller förberedda, kräfva blott att utvidgas eller realiseras, så att de svara äfven mot den stora arbetande klassens fulla behof. Detta har icke skett förr, än småbarnsskolor hunnit inrättas öfverallt der de äro lämpliga, och hvar socken blifvit försedd med sin folkskola, samt näringsskolor för jordbruk, slöjder, handel och sjöfart, finnas i tillräcklig mängd på passande orter. Man är häri på god väg; men att den nu vaknade ifvern för undervisningsverkens fullkomnande och förökande icke må domna, är af så mycket större vigt, äfven ur nationalekonomiens synpunkt, som bildning och förberedande insigter påkallas dagligen, mer för det enskilda behofvets angelägenheter, och hvarken jordbrukaren eller näringsidkaren i allmänhet är, för att kunna i sitt yrke uthärda täöflan med andra, belåten med det kunskapsmått, som varit nog för hans föregångare. Det andra vilkoret — näringsutrymme åt alla dem, som ega färdighet att försörja sig genom egen omtanika — ligger ännu hos oss i djupt mörker. Orsaken är mindre den, att lägenheter till sjelfförsörjning saknas, än att de icke få begagnas. Med flit förbigå vi vid detta tillfälle alJa sådana hinder bäremot, som genom skråanstalter och andra privilegier lagts i vägen för de: slöjder utom skråoch korporations-ordningarna bildade; dessa binder komma småningom att falla utan märkbart motstånd, så snart de nya eller under anläggning varande näringsskolorna hunnit utöfva sitt inflytande. Man får åtnöjas med att framtiden har ingenting att befara af dessa hinder; men deras angripande nu skulle väpna en öfvermäktig fördom mot ögonblickets tryckande beho! af undsättning. Till pauperismens afvärjande nu gemast är deremot nödvändigt att tänka på den stora mängd af verkligt näringslösa, som redan finnas, antingen den besitter bildning för arbete eller icke, så att den kan ryckas undan det olyckliga valet mellan nöd och brott Vill man undvika att landet i en förfärlig progresion fylles med uslingar, hamnbusar och korrektionshjon: vill man icke att tillgrepp, anläggningar och våld mot andras egendom skola hör: till dagens ordning — eller rättare nattens, — så är det tid att snart, och just till denna farlig: massas förmån, åsidosätta några få monopoliståsigter och bevilja de arbetslösa och förtvifladt utrymme att lifnära sig på ärligt sätt. Att då samtligen skola gå monopolistfördomarne till mö tes med försakelsen att svälta ibjäl på sopbacka och gödselhözar, innan de försökt att värja lifve SSE AE TEN NT SEE -—a -— mM