misshaget vexer i jerant för hållande till det före-
slagnas brukbarhet och den deraf hos de stationä-
ra väckta farhågan, att det verkligen kan komma
i bruk, så kunna vi hoppas uppmärksamhet hös
opartiska landsmän i samrma mån, som vi skörda
invektiver från egoismens och partisinnets ödrga-
ner: om så sker, finne vi oss belåtna med ve-
derlaget. Således utan vidare förord, till saken! —
Ekonomisk trefnad torde ej kunha frånkännas
det samhälle, der hvar arbetsför person finner
utväg att redligt försörja sig :och hvar till arbe-
te vanför kan af andra påräkna lifsuppehälle och
vård; för ett sådant samhälle är pauperismen
fremmande. Sverges ekonomiska ställning har
icke blifvit så invecklad ännu, att ej denna tref-
nad kan hos oss beredas, till en del genom de
ditåt syftande anstalter, som redan äro för han-
den, till en del genom tillägg af några få andra;
med vilkor allenast att det gamla och det nya
understödja hvarandra, och begge samverka har-
moniskt. Men om denna samverkan skall äga
rum, måste man äfven hos oss upphöra att anse
medlen till fattisdomens förebyggande såsom lik-
giltiga för medlen till dess lindrande. Det blir
tvertom nödvändigt, att åt de förre egna de kraf-
tigaste åtgärderna. Man vårdslösar icke derigenom
de sednare; ty det är klart att dessa kunna spa-
ras mer, ju mera de förre verka med framgång.
Fastän således icke egentligen hörande till fat-
tigvården, påkallas menniskokärlekens och barm-
hertighetens uppmärksamhet förestädesvis på vil-
koren att bringa -behofvet af en fattigvård till
dess minsta möjliga belopp. Dessa vilkor, som
tillika äro vilkoren för pauperismens aflägsnande,
kunna inskränkas till följande:
4. Att hvar och en som skall draga försorg
om sitt eget uppehälle, kan vinna färdighet dertill;
2. Att den vundna färdigheten äger utrymme
för sin tillämpning, och
3. Att detta utrymme vidgas med folkmäng-
dens tillvext.
När dessa tre vilkor uppfyllas, bör ingen ar-
betsför lida nöd; fattigvården har sedan blott att
sysselsätta sig med sitt ursprungliga bestyr: om-
sorgen om de till arbete vanföra. .
Det första vilkoret beror på tillgång till offent-
lig undervisning för alla samhällsledamöter utan
undantag. De undervisningsverk, som redan blif-
vit grundlagda eller förberedda, kräfva blott att
utvidgas eller realiseras, så att de svara äfven
mot den stora arbetande klassens fulla behof.
Detta har icke skett förr, än småbarnsskolor hun-
nit inrättas öfverallt der de äro lämpliga, och
hvar socken blifvit försedd med sin folkskola,
samt näringsskolor för jordbruk, slöjder, handel
och sjöfart, finnas i tillräcklig mängd på passan-
de orter. Man är häri på god väg; men att den
nu vaknade ifvern för undervisningsverkens full-
komnande och förökande icke må domna, är af
så mycket större vigt, äfven ur nationalekono-
miens synpunkt, som bildning och förberedande
insigter påkallas dagligen, mer för det enskilda
behofvets angelägenheter, och hvarken jordbruka-
ren eller näringsidkaren i allmänhet är, för att
kunna i sitt yrke uthärda täöflan med andra,
belåten med det kunskapsmått, som varit nog
för hans föregångare.
Det andra vilkoret — näringsutrymme åt alla
dem, som ega färdighet att försörja sig genom
egen omtanika — ligger ännu hos oss i djupt
mörker. Orsaken är mindre den, att lägenheter
till sjelfförsörjning saknas, än att de icke få be-
gagnas. Med flit förbigå vi vid detta tillfälle al-
Ja sådana hinder bäremot, som genom skråanstal-
ter och andra privilegier lagts i vägen för de:
slöjder utom skrå- och korporations-ordningarna
bildade; dessa binder komma småningom att fal-
la utan märkbart motstånd, så snart de nya eller
under anläggning varande näringsskolorna hunnit
utöfva sitt inflytande. Man får åtnöjas med att
framtiden har ingenting att befara af dessa hinder;
men deras angripande nu skulle väpna en öfver-
mäktig fördom mot ögonblickets tryckande beho!
af undsättning. Till pauperismens afvärjande nu
gemast är deremot nödvändigt att tänka på
den stora mängd af verkligt näringslösa, som
redan finnas, antingen den besitter bildning för
arbete eller icke, så att den kan ryckas un-
dan det olyckliga valet mellan nöd och brott
Vill man undvika att landet i en förfärlig pro-
gresion fylles med uslingar, hamnbusar och kor-
rektionshjon: vill man icke att tillgrepp, anlägg-
ningar och våld mot andras egendom skola hör:
till dagens ordning — eller rättare nattens, —
så är det tid att snart, och just till denna farlig:
massas förmån, åsidosätta några få monopolist-
åsigter och bevilja de arbetslösa och förtvifladt
utrymme att lifnära sig på ärligt sätt. Att då
samtligen skola gå monopolistfördomarne till mö
tes med försakelsen att svälta ibjäl på sopbacka
och gödselhözar, innan de försökt att värja lifve
SSE AE TEN NT SEE
-—- - a - -— mM