MRS NORGE. I Norge har den märkliga åtgärd blifvit vidta gen, att höra embetsmännen och kommunerna fö att utröna huruvida nationalrepresentationens be slut kan anses enligt med allmänna opinionen Det har skett i fråga om sednaste Storthinget beslut, att i Norge all bränvinsbränning skulle ef ter 40 års förlopp upphöra. Finansdepartemente hade, redan innan detta beslut fattades, anmoda den kommision, åt hvilken revisionen af lage: om bränvinsbränningen varit uppdragen, att följ Storthingets förhandlingar och meddela sitt ytt rande öfver dess beslut, hvilket ock skedde. Nor: ska Regeringen hemställde derefter att Kongl. Maj: måtte öfver detta beslut resolvera, att H. M. picke för närvarande fann tjenligt att sanktioner: Storthingets beslut (grundlagens verba formalia till lag om bränvinsbränning. Denna hemställar vardt ock af Kongl. Maj:t bifallen. I motiverna till denna resolution yttrade likväl H. M. Konungen, at! han fann betänkligt att bifalla Storthingets ifrågavararande beslut, innan det ytterligare visar sig om och huruvida beslutet är ett uttryck af mnationens. sammanstämmiga önskan. För att utröna detta har nu finansdepartementet utfärdat etl cirkulär till alla amtmän i riket, med befallning att inhemta autoriteternas och vederbörandes i kommunerna betänkanden om Storthingets beslut samt insända dem jemte sitt eget utlåtande till departementet, inom nästa års utgång. Det vore önskligt att norska publicisterne måtte meddela huru denna ovanliga åtgärd anses i brödrariket. Oss förefaller den mindre förenlig med den representativa styrelseformen. Då norska grundlagen tillägger Regeringen makten alt förkasta Storthingets beslut och att göra detta två gånger efter hvarandra, samt föreskrifver att ett Storthingsbeslut, för att utan Regeringens sanktion öfvergå till lag, måste oförändradt antagas af tre på hvarandra följande, lagtima Storthing, således vidhållas i nio år och af tre serskilda, genom fo!kets val utkorade representativa församlingar, så synes den hafva tydligen föreskrifvit allt, som är nödigt för att få veta om ett Storthings förslag kan vara öfverensstämmande med allmänna opinionen, oaktadt Regeringen finner betänkligt att genast antaga detsamma. Ändamålet med sjelfva Storthinget kan nemligen ej vara annat än att det skall uttrycka folkets behof och tänkesätt. Sker det icke så, kan folket välja sig andra representånter. Men att bredvid Storthinget samla och åberopa auktoriteternas och kommunernas yttringar, tilläfventyrs såsom vederläggning af Storthingets, innefattar påtagligen ett steg på sidan om den egentliga formen -och en förnekelse af det representativa samhällets grundsats, att folkets lagstiftande makt må utöfvas af dess lagligen valda representation. Afsigten med denna är icke blott alt folkets röst må blifva hörd, utan ock att den må uttryckas af ett urval af de mest betrodda och derföre presumtivt klokaste och sjelfständigaste i hela landet. Det sednare ändamålet upphäfves, då man ställer en annan korporation öfver detta nationens urval. Det har visat sig i Sverge och tyckes ej heller förneka sig i Norge, att Regeringens inflytelse ganska lätt förmår att från auktoriteterne och kommunerne framkalla den opinion, som Regeringen sjelf önskar; i synnerhet måste detta gå lätt, då opinanterne veta med sig alt de sakna beslutanderätt, och derföre anse det onödigt att spjerna emot och derigenom blottställa sig för vederbörandes missnöje. Betänkligt är det slutligen att för rådgifvarepersonalen öppna ett tillfälle, att genom cirkulärmekaniken hopsamla motiver för besluten öfver representationens förslag. Det skall icke blott leda till splittring med representationen, utan — hvad vi i synnerhet velat bemärka — befria rådgifvarne från nödvändigheten af all intimare kännedom om landet. och dess behof, och från den känsla af ansvarighet, som tvånget alt bygga hesluten på sina egna insigter, medför; i stället att sjelf öfverlänka svaren på regeringsfrågorne, skola rådgifvarne öfverlemna det åt sina underordnade. Derpå hafva vi i Sverge mångfaldiga exempel. KONSERT