akta sig för våldsamma medeh I Westbo härad är min åsigt redan bekräftad; der skall, enligt berättelse, hafva inträffat, att en predikande qvinna, som polismyndigheten utfordrat, blifvit al läsaresamfundet. på så högtidligt sätt öfverlemnad, att hon, under afsjungandet af Sions sånger, sattes på vagnen, och sedermera allmänt prisades och ansågs såsom en sanningens martyr. Jag tror det vara presterskapets åliggande, att med bibeln i hand oelr ehristlig kärlek i bjertat nalkas sina åhörare, för att tillrättavisa och lugna dem; ty med bannor och hotelser från predikstolen, och ännu mindre med yttre våld, kan i den saken ej någonting uträttas. Min känsla och öfvertygelse bringar mig, att om så skulle behöfvas, tiggande utbedja de tilltalades skonsamma bedömande och milda behandling. Hvad serskildt beträffar Hallberg, så, då han, utan läkemedel, kunnat blifva konvalescent, och nu synes återställd, anser jag betänkligt att skilja honom från hustru och flere sina barn. Jag föreslår den lindrigare utvägen, att ställa honom under tillsyn af i-örten stationerade v. Provincialmedicus, Artikel-författaren har framträdt med siutet hjelmgaller. Gerna för mig må han bibehålla sitt inkognito; dock, för att antyda huruledes han redan af mig blifvit igenkänd, erinrar jag, att han är af adelig stam, samt tillhör det parti, som anser åsigterna vara beroende af uniformen. Jag beklagar, att han finner sig nödgad att mot mig strida för en främmande sak. Af utgången väntar jag mig ingen serskild fördel, men åt det orätt behandlade folket befrielse från åtminstone den extra utgift af det bötesbelopp herr landshöfdingen ådömt, och som inom hela länet måste uppgå till betydligt belopp, då man besinnar att af de 235 personer, herr vice kronofogden Samsjoe till kansliförhör inkallat, endast två hugnades med frikännelse, en lycka så mycket mer oförmodad, som den förmenta förseelsen af alla, fast icke under den gifna benämningen, erkändes. Huru än landshöfdinge-embetets protokoll må vara styliseradt, skall, som jag förmodar, dermed icke kunna vederläggas den juridiska bevisning, som innefattas i följande anmärkningar: Med den andeligd! hänförelsen såsom sådan, har konungens befallningshafvande varit helt och hållet oberättigad att taga någon befattning — betraktas den åter såsom sjukdomssymptom, borde denna dess egenskap äfvensom, framför allt, smittbarheten, vara hehörigen styrkt medelst undersökning och intyg af vederbörande läkare, då ändock konungens befallningshafvandes rättighet till straffbestämmelser icke lagligen kunde komma i fråga förr än kyrkorådets varning samt dess stadgade och itererade viten, de der aldrig tillsammans fått öfverstiga 140 Rdr Rgs, befunnits otillDelat verkande. Så bjuder Kongl, Maj:ts nådiga kungörelse om ändringar och tillägg uti en del medicinalförfattningar till beredande af en förbättrad helsovård i landsorterne d. 27 Febr. 4828, hvars ö:te och 6:te punkter, jemnförde med 43 af kongl. förordningen angående sockenstämmor och kyrkoråd, äro så tydliga, att konungens befallningshafvande kunnat deraf hemta en säker ledning för sina mått och steg, derest tillämpning af författningarne om helsovården nödvändigt skulle fåsom svepskäl begagnas. 7 fö R Slutligen är fördelningen af den ådömda plikten emellan åklagaren och de fattige alldeles författningsvidrig, ehuru den visserligen sporrat till angilvelser och skaffat många delinqventer och tjenstvillige verktyg. Aberopade kunglig kungörelse borde äfven i nämnde afseende hafva ländt länsstyrelsen till efterrättelse. Farligare än sjelfva Konungens onåd blefve verkligen landshöfdingens och kronobetjeningens, om de ägde rättighet att utan kontroll förklara hvarje misshagelig person för sjuk, sjukdomen för smittosam och patienten pligtig att genast göra bekantskap med vissapersoners hårda fasoner, såsom generaldirektörer öfver helsovården. — Tänk om folket, i utbyte emot denna herrliga maktutvidgning erhölle det prerogativ, att, derest någon embetsman kunde om dåraktiga och förnärmande åtgärder öfverbevisas, få honom utan prut på dårhuset inqvarterad, att undergå några veckors profkur! — Hr landshöfdingen Bergenstråhles uppträdande i Herrans hus och tempel såsom polismästare kan aldrig försvaras; ty kunglig brefvet den 4:sta Juni 4780 förbjuder landshöfdingen eller dess ombud att hålla slike öfverläggningar i kyrkan. Hr landshöfdingens behandling af ifrågakomne religionsmål; (såsom sådant rubriceras det i landshöfdingens redan meddelade bref till pastorsembetet,) bör slutligen jemnföras med följande kongl!. påbud, nemligen: kongl. brefvet d. 45 December 1762, kongl. kungörelsen d. 24 Januari 4781, 6te i kongl. brefvet d.-7 December 41787 samt kongl. brefvet d. 23 Juni 1752, hvilket sednare redan på sin tid skyddade emot polismyndigheters inblandning uti så ömtåliga ämnen, som religionsväsendet och troslärans renhet; och kan innehållet af nu citerade kongl. författningar aldra. vigast inhemtas i sammandrag uti: professoERNST TREAN ENSO MS ERT ETRADE AN SET