ga: egendomsherrn hette friherre Questenstjerna, var en svensk adelsman, och den narraktigaste tok i verlden, en verkligen egen menniska, som både i klädsel och manr skiljde sig från andra förnuftiga menniskor, och ej hade någon annan förtjenst än mäktiga skatter och fyra de allersötaste döttrar. Verkligen ? afbröt jag berättaren med affekteradt tvifvelsmål. Med denna fråga hade jag på en gång genombrutit alla dammar, som kunde stå i vägen för lakejens pratsamhet. t Jag vill tro det, svarade han skrytande, de äro undersköna fruntimmer, blott stor skada, at! den gamle herrn haft den kaprisen, att i stället för ärliga, kristliga namn, gifva dem hedniska: Aj, hur så? frågade jag med stigande deltagande, nyfiken, att komma till målet för min forskning. Nå men), svarade han leende, så fult klinga namnen just icke, den äldsta af fröknarne heter Hortensia, den andra Amarantha, den tredje Rosa och den fjerde Viola. Blomsterkransen intresserade mig redan, fastän obekant, jag uppmanade således pojken att meddela mig mera. De äro undersköna flickor, fortfor han och arrangerade förnöjd sina bolivares. cPå parole, nådig herre! om sådane, som vi, fingo välja, så lät jag binda ögonen på mig, såsom vid blindbocksleken; blindt skulle jag gripa efter, och hvilken af de fyra jag ock bade nappat, så skulle jag dock hafva vunnit en qvatern. Räkna då icke dessa underblommor någon friare bland sitt följe, hvilka det helt säkert vore tillåtet att nappa? e