bordet. Jag gissar, sade C., patt det är någon
som väntar på min väns arm. Det är också inte så
alldeles riktigt att man finner oss begge här, tillade
han, i det han reste sig, och Berghlound, som för-
stod vinken, smög sig hastigt ut.
Värdinnan var just färdig att proponera, att man
skulle taga sig ännu en dans efter supn, men en o-
gillande blinkning från hennes man qväfde denna pro-
position i födseln, och det var så godt det, ty på de
glåmiga, lefnadsmätta ansigtena lästes just icke imyc-
ket danslust. Större delen hade dessutom redan eklip-
serat, och de återstående skyndade, så mycket om-
ständigheterna och trängseln i tamburen tillät, att
komma bort. Snart funnos i hela våningen inga flere
än värdfolket, betjeningen och de för tillfallet hyrda
vaktmästarne, hvilka sistnämnde, under det de inyen-
terade ifrån sig hvad de hade haft om händer, smug-
lade undan en och annan butelj vin, som blef deras
trogne följeslagare på hemvägen. —