sen hade aldrig stått på en rigtigt intim fot med hu
sct Wängel, churu familjerne visserligen lefvat med
hvarandra. Någon måg ur dessa hus var således icke
heller att påräkna, och det var alltså med en vis:
glupskhet, som protokollssekreteraren Berghlounds fri
eriplaner omfattades. Nathalie hade ordres att avan-
cera honom, Theodor att knyta vänskapsförbund mec
honom, och betjeningen att visa honom all uppmärk-
samhet, såsom vore han en medlem af huset
The var redan serveradt, och en omgång punsch
glacer, limonad o. d. hade passerat rummen, då från
danssalen började ljuda en relativt till den öfriga
lyxen temligen skrai dansmusik. Denna tycktes doch
nästan bli utan all verkan, ty ungherrarne, som samt
och synnerligen voro af det slaget, som anser det
snart sagdt för en pligt att vara blasts, rörde sig c
ur fläcken, om man icke vill räkna en rörelse åt si-
dan från dörren, för att lemna fri passage åt dem
som möjligen kunde få håg för att dansa. Sonen i
huset gjorde väl hvad khan kunde för att förmå dem
att engagera damer, men utan all påföljd. Musiken.
som Iledsnade att speia för toma väggarne, tystnade.
Grossnandlaren började bli tröstlös öfver de klena
utsigterne att få balen animerad. Också borde man
väl ej låta afskräcka sig vid första försöket. Musiken
fick en vit k att böria på nytt, och nu infunno si
verkligen några dansande par i salen, men de in-
skränkhte sig i alla fall till sonen i huset, som valsade
med dottren till en rik brukspatron från landet, vår
protokollssekreterare, som svängde omkring med mam-
sell Nathalie, tvenne kadetter och en ung kontorist
med deras damer.
Så mycket var imedlertid vunnet, att det var min-
dre trångt i förmaket, En del hade slagit sig ned
vid spelborden, och en annan hade begifvit sig ut i
danssalen, fär att se på dansen
Rätt som det var syntes en underlig figur i bon-
jourrock hastigt gå igenom rummen och se sig om-
kring, liksom sökte han ifrigt någon. Andtligen, nä
han fick ögonen på grosshandlaren Wäångel, gick han
rakt på honom, hviskade honom några ord i örat
och gick åter hastigt bort, obekymrad om de kring-
stående, hvilka kastade på honom blickar, blandade
af förundran och ett slags förtrytelse. Grosshandlaren
var just inbegripen i ett lifligt samtal med statssekre-
teraren, och denne sednare bemärkte icke utan en
viss egen inre oro, hurusom den förre efter den bon-
jourklädde herrns hviskning något skiftade färg. Gross-
handlaren lät sig dock icke vidare märka, utan fort-
satte samtalet, likväl icke med fullt så mycket sam-
manhang som förut. Statssekreteraren observerade
vidare, burusom grosshandlaren allt emellanåt kastade
ögonen på bordstudsaren, och syntes inguiet för att
supen skulle bli serverad snart. En erfaren diplomat
hviskade i örat på sin granne, när han fick se den
bonjourklädde: leva cornix! och denne svarade med
ett Icende: il faut danser — cest peut tre pour la
derniere foi dans cette maison.n
Imedlertid fortgick dansen, till dess en vaktmästare
med serviett på armen syntes i dörren, och man för-
fogade sig till borden. C. (som vi förut känne), hade
redan slutat sitt parti, såg på sin klocka, och var just
i begrepp att begilva sig hem, då han i detsamma
fick se vär hjelte, som just lemnat sin dam, mamscl!
Nathalie. C. lade sin hand sakta på hans arm. God
afton, min vän! det fägnar mig utaf mer än en an-
ledning att se er här. Berghlound bockade sig djupt
och lydde C:s vink att följa honom in i ett aflägse
liggande kabinett, som blott var dunkelt upplyst af
en i taket hängande flusslampa.
Snart var samtalet inne på den blitvande riksdagen.
Nå min vän! har det visat sig några önskvärda
frukter al hans korrespondens ännu ?
Jag är nog lycklig att kunna säga, att det till och
med är rätt goda utsigter. Till de kandidater jag
har haft äran uppgifva förut, kan nu läggas prosten
Theolinder —
Theolinder? jag känner inte det namnet.,
Det är visst sant, han har ännu saknat tillfälle att
visa sig på den offentliga banan, men jag tror mig
kunna ansvara för honom som för mig , att han
into skall tillåta sig att lyssna till dagens skrik påre-
former o. d., cHer taga impulser al pressen.
Godt! — han är en ung man ?
Omkring fyrtiofem år.
Såå! kanske bland aspiranterne till den lediga bi-
skopsstolen ?,
Det skulle visserligen inte vara omöjligt att han
fick ett rum på förslaget. Ett ord i sinom tid till
det yngre presterskapet skulle i detta afseende säker-
ligen icke bli utan verkan.
Min vän tror att han är fulit pålitlig ?
Jag skall i ögonblicket afsäga mig hela....dyr-
bara förtroende, om det icke är fallet.
Nå ja, jag sätter det också nte så mycket i fråga.
Man behöfver ju för det blott vilja sitt eget bästa,
och Gud ske lof! det fins alit ännu en hop som vill
det. Jag skall se till hvad som kan göras för den
saken. Imedlertid vore det synnerligen väl om min
vän kunde ställa så till, att han kom att sjelf resa
ned, för att genom sin personliga närvaro förbereda
valen. De der brefyen kunna visst vara rätt bra, men
det är ändå inte detsamma.n
Det är någonting, som jag med mycket nöje skulle
göra, blott —
Jag förstär. På ersättningen bör min vän inte
kunna tvifla. Jag garanterar den, och om min vän
skulle önska det, så tror jag visst att något kan få
lyftas i förskott. ITvad sjelfva resan beträffar, så bör
den bli rätt angenäm. Min kan vara säker på
en till och med Iysande ackölj. Den som inte gjort
kalas på tretti år, skall göra det när han kommer,
lita på det. Jag säger detta visst inte för attjag tror
att min vän sätter värde på kalaser — men det kan
ju alltid vara godt att känna sitt folk personligen.
Den der lilla stjernan, som jag ser min vän har fält
der i knapphålet, skall inte bli utan sin effekt i lands-
orten. Den bör bland annat göra, att det blir han,
min vän, som kommer att proponera brorskålarne,
och att det är en ära, som inte bör säljas för allde-
1es för godt köp, vet han ganska vil sjell.n
s